Rasism mot afrikaner under antiken?

Efter min blogg om svarta afrikanska slavar i senmedeltidens Europa har jag fått en följdfråga om synen på mörkhyade längre tillbaka i historien, exempelvis under antiken. Fanns den rasistiska attityd som vi förknippar med tidigmodern och modern historia redan då?

Nej, så var inte fallet. Självfallet existerade det varianter av xenofobi i Europa under antiken – riktad mot främlingar i allmänhet, såsom i flertalet historiska kulturer – men det är omöjligt att finna konkreta uttryck för rasism riktad mot just svarta afrikaner. De första svarta som förekommer i grekisk litteratur, etiopierna i Homeros och Hesiodos verk, är inte undergivna och dumma utan framställs som gudomliga och högtstående individer, fromma och rättvisa. Hos Homeros och Hesiodos rör det sig om myter snarare än verklighet, men inte heller när grekiska författare och konstnärer beskriver och avbildar verkliga svarta afrikaner möter vi rasistiska stereotyper. Författare och konstnärer strävade efter naturtrogenhet, inte efter att markera de svarta som underlägsna de vita.

Denna attityd dominerade under hela antiken. Till saken hör att det fanns gott om mörkhyade afrikaner (ofta kallade ”etiopier”, varmed man avsåg betydligt mer än etiopier i nutida bemärkelse) i Medelhavsvärlden. Här fanns krigsfångar, sändebud och ambassadörer, äventyrare och en och annan slav.

Inte heller under medeltiden förknippade européerna svarta afrikaner med lägre intelligens eller med slavnatur. Skälet var enkelt: flertalet slavar i Europa var lika vita som slavägarna själva. Det faktum att diverse historier om helvetet och dess invånare innehöll passager om mörkhyade smådjävlar förefaller inte ha resulterat i uppfattningen att svarta afrikaner var ondare än andra.

Framväxten av den västeuropeiska rasism, riktad mot hudfärg, som vi idag brukar associera till kan länkas till perioden från 1500-talet till 1800-talet. I arabvärlden var dock liknande attityder, vilket jag har bloggat om tidigare, utbredda långt tidigare.