Svarta slavar i medeltidens Sydeuropa?

Alla vet att européerna på 1500-talet började exportera slavar över Atlanten, till kolonierna i Västindien, Syd- och Mellanamerika. Men portugisernas upptäcktsfärder längs Afrikas kust ägde ju rum ett sekel tidigare, på 1400-talet. Och européerna hade väl rimligen kontakter med araberna i Nordafrika? Ledde inte detta till att svarta slavar även slussades in till den europeiska arbetsmarknaden, långt före upptäckten av Amerika?

Frågan är berättigad, och den sätter fingret på en ofta bortglömd aspekt av slaveriets historia: det faktum att antikens slaveri överlevde under hela medeltiden och blomstrade i renässansens medelhavsvärld, i synnerhet i Italien och på Pyreneiska halvön. Under 1200- och 1300-talen hade dock slavarna (framför allt kvinnor som sysselsattes inom husslaveri) varit tatarer från stäpperna norr om Svarta och Kaspiska haven. Andra var muslimer som köpts eller tagits till fånga i krig. Även från Balkan, till exempel från Bosnien, hämtades tidvis många slavar, innan osmanernas erövringar gjorde slavköp och slavräder i dessa områden alltför riskabla. Svarta slavar förekom visserligen också, men de var exotiska undantag i den framför allt vita mängden ofria. Under andra hälften av 1400-talet förändrades emellertid detta fullständigt.

I det längsta fortsatte de italienska handelshusen att prioritera inköpen av tatarslavar (liksom av ofria abchazer, tjerkesser, mingrelier, ryssar, bulgarer och turkar) via hamnar som Kaffa och Tana på Krim, men när osmanerna tog makten över både Bosporen och Krim gick ridån ned för kommersen, och sydvästeuropéerna måste söka efter ofri arbetskraft på annat håll. Först vände de sig till den muslimska slavhandel som de redan kände till. Men den stora arenan för ny europeisk slavimport var Afrika söder om Sahara. Situationen är särskilt väldokumenterad på Sicilien. Charlies Verlinden (i L’esclavage dans l’Europe médiévale, vol. 2: Italie – Colonies italiennes du Levant – Empire byzantin, Gent 1977) har undersökt 32 sicilianska notarieakter, i vilka slavar förekommer, för åren 1400–1450 och 75 akter för åren 1451–1500. Som exempel kan anföras slaveriet på slotten Francoforte och Cadera i sydöstra Sicilien. Här levde år 1491 tio manliga svarta slavar och åtta slavinnor (flertalet svarta), varav fyra med småbarn. Tack vare en inventarieförteckning tillhörig baronessan av Cadera, Donna Costanza Cruyllas, från 1497 kan vi komma mycket nära detta slavsystem i miniatyr. Baronessan ägde åtta slavinnor, varav sex svarta afrikanskor och en vit kvinna från Mallorca; den åttonde var född på slottet (kanske en mulatt). Baronessan hade även tolv manliga slavar, samtliga svarta. Av de senare var tre pojkar som hade sett dagens ljus på godset. Tre vuxna slavar var herdar, två arbetade i vingården, två med annat arbete ute på fälten, och en var mulåsnedrivare. De manliga ofria var alltså jordbrukare och boskapsskötare, medan de vita slavinnorna förmodligen arbetade i hushållet.

Situationen var likartad på italienska fastlandet. Av 100 neapolitanska transaktionshandlingar åren 1449–1495 berör 58 svarta slavinnor och 42 svarta slavar. Väl att märka förändrades det ofria arbetets karaktär i grunden när man övergick till att hålla sig med afrikanska slavar. Fram till mitten av seklet ville neapolitanarna främst köpa slavinnor för tjänstgöring som hushållerskor och konkubiner. När man därefter började importera svarta slavar ökade behovet att sätta slavarna i arbete på fälten – och nu var man ute efter manlig arbetskraft, inte kvinnlig. Arbetssituationen påminde alltså starkt om den som under påföljande sekler skulle utvecklas på andra sidan av Atlanten.

Expansionen för det svarta afrikanska slaveriet accelererade kraftigt i takt med att portugiserna började saluföra slavar som de själva fört hem sedan de inhandlat dem på slavmarknader vid den västafrikanska kusten. Det svarta slaveriet i 1500-talets Lissabon var omfattande. Men den verkligt illavarslande utvecklingen ägde inte rum på den europeiska kontinenten utan på öar i Atlanten, i synnerhet på Madeira. När portugiserna anlade sockerplantager på denna ö var de så illa tvungna att importera arbetskraft, eftersom Madeira saknade befolkning. Då de inte lyckades locka med sig tillräckligt många bönder från Europa började de köpa afrikanska slavar och sätta dem i arbete på sockerrörsfälten. Madeira, och senare São Tomé, blev därmed experimentstationer inför den tragedi som snart skulle bli verklighet i Amerika.