Serber och albaner i Kosovo

I artiklar om Kosovos historia är det ofta långt mellan ståndpunkterna, antagligen – gissar ett antal frågeställare – av moderna politiska skäl, men kanske också på grund av ett problematiskt forskningsläge. Både serber och albaner hävdar av tradition att landet är deras, att de har bott där i hundratals år. Vilka har rätt?

En sak är helt säker: när de serbiska furstendömena blir synliga i skriftliga källor under äldre medeltid var nuvarande Kosovo ett av de områden i vilka furstarna utövade makt. Men det säger oss ingenting om huruvida folkmajoriteten i Kosovo var vad vi idag skulle kalla serbisk. Det dröjde till 1800-talet innan man på allvar började dra upp skarpa etniska skiljelinjer mellan olika folk och grupper, vilket gör det hopplöst för en historiker att utvärdera vilket språk och vilka sedvanor som var förhärskande på 1100- och 1200-talen. Flertalet historiker brukar dock anta att låglandet i Kosovo under medeltiden dominerades av slavisktalande grupper, vilka ägnade sig åt jordbruk, medan de höglänta delarna dominerades av herdefolk som talade andra tungomål, sannolikt varianter av albanska. Några större konflikter mellan dessa folk uppstod ej. Situationen var inte unik utan återfanns här och var på Balkan.

Under Serbiens medeltida storhetstid, i mitten av 1300-talet, dominerade deras härskare ett flertal folk och landskap i Sydösteuropa, inklusive en mycket stor del av nuvarande Grekland. Kosovo var vid denna tid en självklar och central del av maktområdet. Här residerade serbiska stormän och den serbiska kyrkans patriark, och här restes magnifika serbisk-ortodoxa kloster. Ekonomin blomstrade, både bergens (ullproduktion) och låglandets (bland annat vinodling).

Men storhetstiden blev kort. Under 1400-talet erövrades hela området av de osmanska turkarna. Det sista serbiska motståndet bröts år 1459. Efter ett par sekler inleddes en folkomflyttning som skulle få stor betydelse för framtiden. Många serbiska familjer lämnade Kosovo. Överhuvudtaget medförde 1600- och 1700-talen en kraftig förflyttning av serbernas demografiska fokus från söder till norr. Serber slog sig ned i Vojvodina, norra Bosnien och delar av Kroatien. Habsburgarna i Ungern och Österrike välkomnade dem med öppna armar eftersom de fick ett välkommet tillskott av skickliga, beredvilliga och välmotiverade gränskrigare.

I och med det blev det gott om plats i Kosovo. Bergens folk kunde flytta ned på låglandet och ta över åkerjord, som omvandlades till betesmark. Detta fick som följd att landet blev alltmer albanskspråkigt, och därmed också mer muslimskt. Även albanernas andel av stadsbefolkningen ökade markant, och många kvarvarande serbiska familjer valde uppenbarligen att byta religion under trycket från turkar och albaner.

När Osmanska riket miste sina Balkanbesittningar under decennierna kring 1900 blev Kosovo åter en del av ett självständigt Serbien, som därefter blev dominerande landsdel i mellankrigstidens Jugoslavien. Problemet var att en mycket stor del av befolkningen i Kosovo nu talade albanska. Enligt den officiella serbiska förklaringen berodde detta på att befolkningen i området, som egentligen var helt serbisk, hade albaniserats som en följd av månghundraårigt turkiskt förtryck. En nationalistisk retorik utvecklades, med udden mot albanerna. Omkring 50 000 albaner och turkar fängslades. Lika många fördrevs till Turkiet och Albanien. Stora jordområden i Kosovo delades ut till immigranter från Serbien och Makedonien för att stärka områdets serbiska identitet. Till råga på allt ockuperades Jugoslavien av tyskar och italienare under andra världskriget, och de gjorde tvärtom: betydande delar av Kosovo slogs ihop med Albanien, och serber fördrevs från sina hem.

Sett mot denna bakgrund är det inte underligt att Kosovo har varit scen för intensiva strider och försök att tillrättalägga historieskrivningen i den egna gruppens intresse under de senaste decennierna. När de serbiska myndigheterna 1989 avskaffade de flesta av provinsens rättigheter återaktualiserades de gamla konflikterna, med en blodig nutidshistoria som följd.