Etnisk humor

För några veckor sedan bloggade jag om humor under antiken. Det har lett till ytterligare frågor, och idag konfronterar jag en av de vanligaste. Hur står det till med den etniska humorn (av typen ”norgevitsar”)? Hur långt tillbaka kan den spåras?

Svaret är att även denna lätt kan spåras till antiken. Troligen är den lika gammal som all annan humor, men det dröjer till antiken, med dess skriftliga källor, innan vi kan forska om den. De gamla athenarna drev bevisligen med folk som bodde i staden Abdera vid Thrakiens kust, abderiter, som ansågs vara ordspråksmässigt dumma på grund av den dåliga luften i staden. Även i vårt eget gamla bondesamhälle var den etniska humorn utbredd. Våra förfäder skojade gärna om folk i grannbygder (blekingar om ölänningar, göingar som ”slättboar”, etc.) och om kringvandrande främlingar, till exempel västgötaknallar.

En särskild expansion på den etniska humorns arena skedde från och med slutet av 1700-talet och under hela 1800-talet, då man lånade element från grannländernas etniska skämtflora. Ett typiskt exempel är hur invånarna i Södertälje utsattes för importerade skrattsalvor och blev kända som ”Tälje tokar”, efter det att en vårdanstalt för sinnessjuka inrättats i staden. De täljehistorier som trycktes 1889 var i stor utsträckning översättningar av tyska skrönor, inte minst om invånarna i den fiktiva staden Schilda. (Senare tiders tyskar har snarare skämtat om invånarna på de östfrisiska öarna.)