Stavgard och fornbyarnas dilemma

Idag vänder jag mig mot en företeelse som har blommat upp på flera håll i landet, och som har utmanat föreställningen om att svenskarna under det senaste halvseklet har blivit alltmer historielösa: de rekonstruktioner av forntida hus och gårdar som har skapats av lokala entusiaster här och var. Hur gammal är trenden, och hur överlevnadsdugliga är anläggningarna?

För svenskt vidkommande kan utvecklingen spåras till 1970-talet. En god utgångspunkt är Stavgard på Gotland, som grundades redan 1976 och har inspirerat till rekonstruktioner på andra håll i landet. Stavgard ligger i Burs socken på östra Gotland, inte långt från kusten. Bakgrunden till järnåldersanläggningen i Stavgard, som idag omfattar ett flertal hus och hyser en omtyckt lägerskola, är det faktum att många fynd har gjorts på platsen. Här finns omfattande lämningar från äldre järnåldersbebyggelse, bland annat en stor husgrund (i litteraturen ofta refererad till som ”kämpagrav”) som brukar kallas ”Stavars hus”, och rester efter en vikingatida hamn, där man gjort flera silverfynd och grävt fram husgrunder.

Efter grundandet av Stavgard har rekonstruktioner och nybyggnation ägt rum i bland annat öländska Eketorp och Skäftekärr, uppländska Gunnes gård, Gene fornby i Ångermanland, Foteviken i Skåne och naturligtvis Birka. Inte sällan är anläggningarna huvudsakligen öppna under sommarhalvåret och riktar sig till både turister och besökande skolungdom.

Problemet är att den inledande entusiasmen måste följas av kontinuerligt arbete på att hålla husen i stånd – och det kostar. Om en järnåldershall eller ett bronsåldershus får stå utan åtgärd i ett par år blir byggnaden fallfärdig och måste antingen genomgå en ny kostsam renovering eller rivas. Dessutom är det svårt att hitta ny, kunnig personal om man vid ett tillfälle har varit tvungen att avhända sig expertisen av ekonomiska skäl.

Risken är alltså att fornbyarna lever på lånad tid. Ett skrämmande exempel är projektet ”Forntid i nutid”, som syftade till att återskapa en miljö från jägarstenåldern invid Skånes djurpark, strax norr om Höör. När stiftelser och skolors ledning inte längre var intresserade av att vidmakthålla denna kunskap om sydsvensk förhistoria lades allt ner och den mödosamt rekonstruerade kunskapen lämnades åt sitt öde. Även vikingabyn i skånska Hög lades ned när intresset falnade.

Just nu, i skrivande stund, hotas ovannämnda Stavgard av nedläggning, eftersom myndigheterna inte tycker att det är tillräckligt viktigt att låta skolbarnen på Gotland uppleva järnåldersmiljön och på så sätt lära sig mer om historia. När jag tillfrågas om vad jag anser om sådant, och det gör jag ofta, är mitt svar mycket lätt. Vi skall vara mycket tacksamma för att det överhuvudtaget finns entusiaster som är villiga att sätta av stora mängder tid och arbete åt att hålla anläggningarna vid liv. För kommuner, regioner och stiftelser borde det vara en smal sak att skjuta till de förhållandevis små ekonomiska bidrag som är allt som krävs för att decennier av ansträngningar på att levandegöra historia inte skall gå upp i rök.