Rån och tjuvnad

Jag får ofta frågor med kriminalhistoriska inslag, och idag upplåter jag bloggen åt ett typiskt exempel på detta. Vad är det, historiskt sett, för skillnad på rån och stöld? Stämmer det att en tjuv var något vida värre än en rånare?

Ja, det stämmer.  För de flesta av oss nutidsmänniskor, undantaget folk i besittning av stor juridisk expertis, är termerna tjuvnad och rån synonyma. I äldre tid skulle ingen ha hållit med om detta antagande. Tjuvnad, eller stöld, var under medeltiden benämning på ett nesligt brott som utfördes i lönndom och belade gärningsmannen med skam. Rån, å andra sidan, var en öppen, allmänt känd handling, som visserligen var förbjuden men som inte medförde vanära för brottslingen. Tjuven var en fegis vars gärning inte sällan kvalificerade honom (mer sällan henne) för dödsstraff (flertalet hängdes), medan rånaren var en man av ära som stod för vad han gjorde. Även om han självfallet var en skurk, han också.

Den jämförelsevis höga uppskattningen av rånarens hedervärda offentlighet avspeglades i 1200-talets och det tidiga 1300-talets Sverige i en jämförelsevis mild straffskala (under andra hälften av 1300-talet började dock straffen bli högre). Om man på Birger jarls och hans söners tid begick ett vanligt handrån, det vill säga tog något ur en annans hand, kom man undan med milda böter, olika höga beroende på det åtföljande våldets grovhet (i Götaland) eller det rånades värde (i Svealand). Man skilde på olika sorters rån. En typ som bestraffades med betydligt högre böter än handrån var likrån, plundring av de dödas ägodelar. Den i särklass värsta typen var stråt- och sjöröveri, vilket redan på landskapslagarnas tid fördömdes: den skurk som fälldes för dylika gärningar kunde dräpas ogill.

Mycket värre än rån var det som i svensk medeltidsrätt kallades hemsokn, ”hemgång”, och som träder oss till mötes i 1200-talets edsöreslagstiftning. Härmed avsågs ett par särskilt grova typer av hemfridsbrott: gärningsmannen, ensam eller i sällskap, beger sig till ett hem och tillfogar en eller flera personer skada. En sådan kränkning ledde till att den brottslige förverkade sin lösa egendom och dömdes fredlös i riket. Norrland var ett specialfall: i Hälsingelagen är hemfridskränkningen i detalj graderad från de yttre betesmarkerna ända in i till husets innersta, med större straff ju närmare sängen brottet begicks.