Våra kungliga nummer

Idag tar jag upp en fråga som jag bestämt vill minnas att jag besvarade för några år sedan, men eftersom frågeställarna är enträgna och har fått vänta länge, och ämnet förvisso är intressant, ser jag ingen anledning att inte svara.

Det gäller våra svenska kunganamn. Före 1500-talet monarkerna vanliga son-namn (Karl Knutsson, Magnus Eriksson, Sverker Karlsson, etc.), men därefter har vi haft höga nummer på kungar som rätteligen borde haft betydligt lägre. Varför?

Orsaken är ingen hemlighet: det började med Erik XIV, som anammade den lika patriotiska som falska historieskrivning som fabricerades av Johannes Magnus, den katolske ärkebiskop som gick i exil under reformationen. Johannes Magnus hittade på mängder av kungar som aldrig har existerat, med följd att numren blev alldeles för höga. Den förste kände kungen av Sverige som burit namnet Karl var Karl Sverkersson (d. 1167), men i regentlängden har han nummer 6. Karl I, Karl II, Karl III, Karl IV och Karl V är påhittade. Vår nuvarande kung skulle alltså haft nr X (”Carl X Gustaf”) om det inte varit för Johannes Magnus.

Kunganamnen blir även problematiska när vi kommer fram till huset Bernadottes historia. Som en och annan frågeställare har påpekat borde Jean Baptiste Bernadotte rätteligen ha antagit kunganamnet Johan, eftersom Jean är den franska formen av det namn som på svenska motsvaras av Johannes, Johan och Hans. Eftersom vi har haft tre regenter med detta namn tidigare (Johan Sverkersson, Hans och Johan III) borde den förste bernadotten ha fått namnet Johan IV.

Så skedde emellertid inte. Skälet är att namnet Karl har en mycket större politisk och historisk tyngd i Sverige är namnet Johan. Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII förknippas med stormaktstiden och ärorika krig. Till råga på allt adopterades Jean Baptiste av den sittande kungen, Karl XIII. Alltså valde man att kalla tronföljaren Karl och lade till Johan som andra namn.