Vem upptäckte syre?

I svenska böcker brukar man göra stor poäng av att Carl Wilhelm Scheele, apotekaren i Köping, var mannen som upptäckte grundämnet syre. I engelska verk förbigås i regel Scheele till förmån för Joseph Priestley, som där hyllas för samma upptäckt. I fransk litteratur hyllas ibland en helt annan kemist, fransmannen Antoine Lavoisier. Vilka har rätt? Svenskarna, engelsmännen eller fransmännen?

Svar: de två förstnämnda. Scheele och Priestley gjorde upptäckten vid samma tid (vi vet inte exakt när, men tidigast 1772 eller 1773), oberoende av varandra. Lavoisier skrev visserligen om syre, men senare och mot bakgrund av de andras upptäckter (han brevväxlade med Scheele). Möjligen gjorde Scheele upptäckten något år före Priestley, men Priestley publicerade sina rön före Scheele (1775). Väl att märka gjordes upptäckten mot bakgrund av en, som det skulle visa sig, helt felaktig naturvetenskaplig uppfattning. Scheele var, liksom flertalet 1700-talskemister, övertygad om att det måste finnas ett speciellt eldämne, s.k. flogiston. För att förstå hur eld fungerade var man, menade kemisterna, tvungen att först analysera flogiston – vilket var desto svårare som flogiston i själva verket inte existerar.

I mängder av experiment, bland annat med våg (flogiston skulle, hoppades kemisterna, försvinna under förbränning och göra det brända ämnet lättare), jagade man bevis för eldämnet. Det var under sådana försök som Scheele och Priestley identifierade vad vi idag kallar syre, som ju spelar en stor roll för förbränning. Scheele döpte upptäckten till Feuerluft – det vill säga eldsluft; han kom från Svenska Pommern och hade tyska som modersmål. Upptäckten rubbade dock inte Scheeles tro på flogiston, som han ansåg samexisterade med eldsluften i eld.

Beteckningen syre, liksom kväve och väte, presenterades först 1795 i skriften Försök till svensk nomenklatur för chemien. De ansvariga, som framträdde anonymt, har identifierats som kemiadjunkten Anders Gustaf Ekeberg och läkaren Pehr Afzelius.