Den historiske Draculas påstådda grymheter

Från förra månaden stammar en fråga om de många grymheter som förknippas med den valakiske vojvoden Vlad III (i samtiden även känd som Dracula, av belackare kallad Vlad Ţepeş, ”Vlad Pålspetsaren”), som härskade i Valakiet i tre omgångar under andra hälften av 1400-talet. Pålade Vlad verkligen 20 000 människor under en enda dag medan han höll en bankett och tvingade alla gäster att bevittna grymheterna? Kan man lita på sådana sifferuppgifter om äldre tiders brutalitet?

Nej, det kan man inte, särskilt inte när de härstammar från starkt vinklade propagandakällor. I Vlads fall kommer flertalet uppgifter om överdriven ondska från siebenbürgensachsare, det vill säga från tyskspråkiga invånare i Transsylvanien som låg i fejd med Vlad. Tyskarna lade ned stor möda på att få vojvoden att framstå som ett perverst och blodtörstigt vidunder; faktum är att de vid ett tillfälle påstod att han hade pålat 30 000 personer. Ansträngningarna lyckades utomordentligt väl, eftersom propagandan spreds via tyska förmedlare i hela Europa och gjorde Vlad alias Dracula till den i särklass mest ryktbare vojvoden i valakisk historia. Men att folk tyckte om att berätta om Vlads påstådda grymheter innebär inte att de verkligen har ägt rum. Förvisso hade vojvoden inget emot att på tidsenligt maner injaga skräck i fiender genom allehanda terroraktioner – och pålspetsning (varvid offret träddes upp på en lång stör och blev hängande) ingick bevisligen i arsenalen – men ingenting ger vid handen att han på denna punkt var värre än övriga stridbara senmedeltida potentater i regionen.

De siebenbürgska Vlad-historierna, som alltså måste tas med mycket stora grabbnävar salt, handlar för övrigt om mycket mer än pålningar av folkskaror. Här finns allt från groteska massmord till individuell grymhet som röjer en stor dos sjuk humor hos historiernas upphovsmän. Se här två typiska exempel:

Och sedan, år 1462, begav han sig till Sistovul Mare [Şiştov]. Han dödade fler än fem tusen människor där, av alla sorter, kristna, judar och hedningar. Vissa av dem hade vackra kvinnor och jungfrur som Draculas tjänare lät leva. De bad honom om att få gifta sig med dem. Dracula beordrade att alla dessa män, och deras jungfrur, skulle slaktas med svärd och spjut, som kål.

Och sedan såg Dracula en man som arbetade, klädd i en kortärmad skjorta. Han frågade mannen om han hade en fru. Mannen svarade ”ja, det har jag”. Sedan beordrade Dracula att hon skulle föras till honom och han frågade henne hur hon förtjänade sitt levebröd. ”Jag tvättar, lagar mat och väver”, svarade hon. Sedan befallde han att hon skulle pålspetsas eftersom hon inte hade gjort en långärmad skjorta till sin man. Sedan gav han [Dracula] mannen en annan kvinna och sade till henne att hon skulle göra en långärmad skjorta till sin make, såvida inte hon också ville bli pålspetsad.

Historien om att Vlad skulle ha ätit middag i en skog av pålade fångar återfinns i den österrikiska Chronicon Mellicense, skriven i början av 1700-talet, förmodligen mot bakgrund av gamla siebenbürgensachsiska historier. Här anges att Vlad lät påla 200 fångar, soldater som tjänat under en rivaliserande valakisk tronpretendent, medan han dinerade. Som tallrik skall han ha brukat en ikon.

Det bör tilläggas att Vlad själv gärna utnyttjade ryktena om massakrer för att skryta inför sina allierade. Efter att under kuppartade former ha låtit gripa och avrätta en osmansk delegation i Giurgiu, en befäst stad vid Donau, år 1461 hävdade han i ett brev till den ungerske kungen Mattias Corvinus att han dödat 23 884 personer. Sett mot bakgrund av vad vi vet om de militära styrkeförhållandena och storleken på diplomatiska beskickningar kan detta inte tolkas som annat än en mycket stor överdrift. Krönikörers notis att den osmanske sultanen hämnades genom att sända en kvarts miljon soldater över Donau är ännu fantasifullare (och logistiskt sett fullständigt bisarr).

Den som önskar fördjupa sig i källorna och forskningen om Vlad III kan med fördel vända sig till Dracula: Essays on the Life and Times of Vlad Ţepeş, red. Kurt W. Treptow (Columbia University Press, New York 1991).