Granadas fall

Den 2 januari 1492 är ett märkesdatum i europeisk historia: den siste nasridiske härskaren av Granada, Muhammad XII (även känd som Boabdil), kapitulerade för ”de katolska kungarna” Ferdinand och Isabella och överlämnade det lilla som återstod av det islamiska Spanien. Reconquistan var över.

Eller? Överlevde verkligen ingen liten del av muslimernas välde på Pyreneiska halvön ytterligare en tid? Var det verkligen helt slut i och med Granadas fall på detta datum?

Ytterst är det en definitionsfråga. Vad menar man egentligen med ”välde”? Muhammad XII, liksom många nasridiska härskare i Granada, hade redan erkänt de kristnas överhöghet och betraktades som deras vasall långt före det krig som ledde till Granadas fall. Men visst, i praktiken var Muhammad och hans lilla rike fritt från kastilianskt och aragoniskt inflytande på lokalplanet före 1492. Frågan är om något vasallrike överlevde ytterligare en tid efter stadens fall, och svaret är ja. Muhammad XII erbjöds faktiskt ett litet furstendöme i Alpujarrasområdet, en bergig region med muslimsk befolkning.

Tvärt emot vad man ofta kan läsa sig till blev alltså Muhammad kvar på Pyreneiska halvön för att administrera sitt nya furstendöme, men hans tid som vasallfurste i Alpujarras blev inte lång. Redan efter ett par år valde han att lämna halvön bakom sig och emigrera till Nordafrika. Därmed gick ridån slutgiltigt ned för det islamiska väldet i Spanien.