Jesuiter i Tibet?

Tibet skall, enligt så gott som alla referensverk, ha varit ett stängt land i historisk tid. Endast med en armé kunde du ta dig fram till Lhasa, brukar man hävda. Likväl dyker det ibland upp notiser om att jesuiterna slog sig ned i landet och missionerade. Är det en skröna eller har det hänt?

Det har hänt. Bakgrunden var de envisa rykten som gjorde gällande att det fanns ett avlägset, svårtillgängligt men kristet rike någonstans i Asiens inre. Myten hade högmedeltida anor, och förknippades ibland med rykten om ”prästen Johannes rike” (som jag gärna bloggar om vid något annat tillfälle), men den var i själva verket föga mer än en myt – det närmaste den kom sanningen är det faktum att vissa mongolkhaner under perioder anammade de varianter av kristendomen de lärde känna.

Enligt ett av de felaktiga rykten som cirkulerade så sent som på 1600-talet fanns det en kristen kyrka norr om Himalaya. Detta gjorde jesuiterna intresserade. De hade med framgång etablerat sig i både stormogulernas Indien och Mingdynastins Kina och hade därför praktiska möjligheter att utröna om ryktet var sant. År 1624 korsade portugisen Antonio de Andrade bergskedjan söderifrån. Han hittade visserligen ingen kyrka, men han var driftig nog att bereda vägen för missionsprojekt och ytterligare upptäcktsresor i regionen. Jesuiterna var kvar i det västtibetanska Tsaparang ända till 1641, då de kördes ut. Francisco de Azevedo utforskade Ladakh i början av 1630-talet. Andra jesuiter tog sig 1626–1632 till Shigatse via nuvarande Bhutan, och 1661–1662 lyckades Johann Grueber från Linz och Albert D’Orville från Bryssel genomföra den imponerande resan Peking–Lhasa (där de stannade i ett par månader)–Katmandu–Agra. D’Orville avled i Agra, helt nedbruten av resan, men Grueber tog sig hem till Europa och redogjorde för deras upptäckter.

Den som är intresserad av mer kunskap om dessa av oss inte särskilt kända resor kan vända sig till C. Wessels, Early Jesuit Travellers in Central Asia 1603–1721, Haag 1924.