Judas som hemlig agent

När jag häromdagen höll en föreläsning om legender och skrönor under medeltiden kom Judas Iskariot upp till diskussion. Stämmer det att det har funnits en judisk mot-berättelse till den kristna historien om Jesus, i vilken Judas Iskariot har hjälterollen?

Javisst stämmer det. Historien återfinns i en medeltida text, kallad Toledoth Jeshu (”Jesu historia”). Vi vet inte när den ursprungligen skrevs, och forskare brukar vagt gissa på perioden mellan 400-talet och 1000-talet. Judas Iskariot bär i texten namnet Rabbi Yehudah ish Bartota. Bartota är en ort i övre Galileen.

I berättelsen har de lärda judarna stora bekymmer med bedragaren Jeshu (Jesus), som har lärt sig Guds hemliga namn och med detta som kraftkälla utför mängder av underverk. Han framställer sig som Messias, eller rentav som Gud själv, och folket låter sig förföras. In på scenen kommer då Yehudah (Judas), som åtar sig att bekämpa Jeshu offentligt. För att ha en chans får även Yehudah kunskap om Guds namn.

Kampen har formen av en flygtävling. Jeshu flyger iväg mot himlen och Yehudah följer efter. Efter en oavgjord tävlan tar Yehudah till list för att vinna. Han sätter fart upp mot himlen, kommer över Jeshu och utgjuter sin säd på honom, varpå Jeshu blir oren och störtar till marken, berövad sin kraft. Jeshu fängslas och döms till döden men lyckas fly och fortsätter sin verksamhet, dold bland lojala anhängare. Efter ett förräderi hamnar han ånyo i fångenskap, men än en gång lyckas han vinna friheten. Genom ett renande dopbad återfår Jeshu därpå sina heliga krafter och gör nya underverk.

Återigen blir det upp till Rabbi Yehudah ish Bartota att stoppa honom. Han blir nu närmast en under cover-agent: efter att ha förklätt sig arbetar han sig in i Jeshus innersta krets i syfte att identifiera skurken. Detta lyckas: han faller Jeshu om halsen och skriker med hög röst: ”Detta är Messias! Honom vill vi tillbedja, och honom skall vi frukta! Han är vår fader och vår kung!” Därpå kysser han Jeshu, som ögonblickligen arresteras av judarna.

Den här gången slipper bedragaren inte undan: Jeshu stenas till döds. Sedan inträder ett dilemma. Enligt lagen måste en brottslings lik hänga på en träställning eller i ett träd en kort tid före begravningen. Innan Jeshu dog hade han avkrävt en ed av alla träd att de inte skulle gå honom emot. Varken ställningarna eller träden kan hålla uppe liket. Men Rabbi Yehudah finner på råd. I sin trädgård har han en kålodling med en ovanligt stor stjälk, och eftersom kål formellt inte räknas som träd har ingen ed avkrävts. Alltså hänger man upp Jeshu på kålstjälken.

Därpå begravs Jeshu. Yehudah misstänker att lärjungarna kommer att försöka stjäla kroppen och sprida lögnen att Jeshu uppstått från de döda, men även nu är rabbinen smartare än de kristna. Mitt i natten stjäl han själv Jeshus kropp och bär hem den till sin trädgård, där han gömmer den under en bevattningskanal. När folk upptäcker att graven är tom dröjer det inte länge förrän ryktet om uppståndelse börjar cirkulera. Yehudah hämtar då liket och bevisar en gång för alla att Jeshu verkligen är död. Därefter skändar judarna Jeshus kropp offentligt. De lärde binder fast lockarna vid en hästs svans, och hästen släpar runt liket på Jerusalems gator. Slutligen blir fem av Jeshus lärjungar avrättade, men de övriga sprider sig dessvärre ut över jordens länder.

Historien om Yehudah överfördes muntligt och skriftligt från person till person, under medeltiden och senare. Den har bevarats i åtskilliga versioner på hebreiska, arameiska och jiddisch. Att den länge inte översattes till andra tungomål berodde sannolikt på att judarna inte önskade provocera kyrkans män i onödan. De misslyckades dock, och historien blev så småningom välbekant även i kristna led. Martin Luther gjorde en uttrycklig poäng av berättelsen i sina verbala attacker mot judarna.