Vad stod det i skällebreven?

Igår fick jag en fråga om de så kallade skällebreven, den besynnerliga skriftliga konversation som utspelade sig mellan den svenske kungen Johan III och den ryske tsaren Ivan IV (”den förskräcklige”). Breven har gått till historien som några av de mest groteska exemplen på diplomati (eller snarare brist på dylik) som vi känner till i svensk historia. Men vad står det egentligen i breven?

Vad man bör betänka, när man idag tar del av den hatiska brevväxlingen, är att den här typen av förolämpningar inte var fullt så ovanlig i äldre historia som vi gärna vill tro. Vi har mycket värre exempel i behåll, till exempel det brev som zaporogkosackerna skrev till den osmanske sultanen under andra hälften av 1600-talet (se en tidigare blogg). Ett annat exempel är brevväxlingen mellan Karl IX och Kristian IV under Kalmarkriget, som jag också har kommenterat i en tidigare blogg. Men visst, Johan och Ivan var allt annat än vänliga mot varandra.

Breven föregicks av några misslyckade ambassader. Både ryssarnas försök att kommunicera sändebudsvägen med svenskarna och svenskarnas försök att sända en ambassad till Ryssland för att sluta fred slutade i fiasko. Redan innan den förödmjukade svenska delegationen äntligen lyckades återkomma till Viborg i februari 1572 hade ridån gått upp för skällebreven.

Tsar Ivan skrev år 1571 till Johan III att han förundrade sig och log över att den svenske kungen ville ”förhäva sig och vara så högmodig, och glömma sina fäderneanor i en by i Småland”. Johan borde vara tacksam som fått förhandla med tsarens ståthållare och inte med tsaren själv – de båda monarkerna var ju knappast jämlika. För övrigt, konstaterade Ivan, var Sverige gammalt ryskt territorium som tidigare lytt under Novgorod.

Ivan sände uppenbarligen ännu ett elakt brev, men det är endast tack vare Johans svarsbrev i januari 1573 som vi känner till det. Johan gav nämligen igen genom att meddela att han ”förnummit vad oförnuftig, bondaktig högfärd, lögn och förakt du brukar mot oss”. Han lägger till att det är högst besynnerligt att Ivan är son till en storfurste, med tanke på att han av sitt maner att döma snarast verkar vara uppväxt i bondeled. Därefter lägger Johan ännu mer krut i fjäderpennan:

”Men du skriver så mycket gäckeri och flärd och haver orenat och besmittat din mun med så mycket lögn att den näppeligen någon tid kan bliva ren igen. Därför görs Oss icke behov av att svara dig på allt det obeskedliga, högfärdiga narreri som uti samma ditt brev förmäles. Men eftersom du bland annan stinkande lögn skäller Oss och Vår salige käre herr Fader för ärelöse trälar, eller stratnicher, som ditt ryske tungomål förmäler, det ljuger du som en skälm så väl som allt annat, och därför må du själv bliva en stratnich och ärelös träl och en okristlig huvudljugare och tyrann som du ock i sanning är, eftersom du aktar varken ord, ära, sigill, brev eller sanning som nog bevisligt är. Sådane är ock alle de som det om vår salige käre herr fader och oss diktat och ljugit haver.”

Frågan är om detta brev överhuvudtaget nådde fram till Ivan den förskräcklige. Tsaren hade förklarat Sverige krig i augusti 1572 och sänt starka trupper mot Baltikum. Brevet cirkulerade dock i Nordeuropa eftersom kopior medsändes svenska förhandlare i Polen, ett land som stod Johan nära (han var ju gift med en polsk prinsessa) och som även det befann sig i konflikt med Ryssland.