Cimarrones!

Det är väl känt att slavar i Nya världen har rest sig i uppror – som Stonoupproret och Nat Turners uppror i amerikanska Södern, revolterna i 1800-talets brasilianska Bahia, med mera. Men när och hur började det? Hur många slavar krävdes det för att de skulle våga rymma och rikta vapen mot förtryckarna?

Svaret är: det började genast, det räckte i princip med en slav och det krävdes ingenting mer än dålig bevakning. De första förrymda slavarna i Nya världen, liksom de första slavupproren, ägde rum i nuvarande Dominikanska republiken, den europeiska Amerikakolonisationens vagga. Det var här de spanska conquistadorerna satsade störst i det inledande skedet, under och efter Columbus resor. Den förste afrikan som rymde från de vita i Amerika var en anonym slav som sprang till skogs omedelbart efter det att han anlänt till ön tillsammans med guvernör Nicolás de Ovando år 1502. Redan 1503 klagade Ovando över att många slavar gjorde på samma sätt och att de omöjligen kunde fångas. Dessa cimarrones – den spanska termen för förrymda slavar – rymde till bergen och slog sig ihop med tainoindianerna. Inför myndigheterna på Pyreneiska halvön klagade Ovando över att afrikanerna skulle försvåra kristnandet av indianerna, som var nog så arbetsamt som det redan var. Till råga på allt var afrikanerna bra på att slåss. Detta kunde leda till stora problem.

Nicolás de Ovando fick rätt. När indianerna på Hispaniola (den ö som idag är delad mellan Dominikanska republiken och Haiti) reste sig i uppror 1519 fick de aktiv hjälp av förrymda afrikaner. Nästa steg var ett regelrätt slavuppror. Den 26 december 1522 reste sig ett fyrtiotal slavar, främst tillhöriga det västafrikanska woloffolket. Revolten, som började på en plantage ägd av amiralen och guvernören Diego Colón, Columbus son, nedkämpades med svårighet, och när det var över lät amiralen hänga flertalet överlevande upprorsmän.

I mitten av 1500-talet levde omkring 7 000 cimarrones i bosättningar utspridda över hela Hispaniola, enligt spanjorernas gissningar. Deras små samhällen fick ständiga nytillskott, varför man i flera sekler kunde träffa på självständiga ex-slavar, eller ättlingar till dylika, på ön. År 1662 skrev en spansk ärkebiskop att 600 familjer bestående av cimarrones lever i fyra stora palenques – en vanlig spansk benämning på cimarron-byar – på den bergiga sydkusten. De odlar olika grödor och har boskap. Kvinnorna vaskar guld för att kunna köpa kläder, drycker och andra varor i Santo Domingo, den spanska koloniala metropol som idag är Dominikanska republikens huvudstad. Bland de varor som inhandlas i staden, noterade ärkebiskopen, hör även järn och stål, som cimarrones nyttjar till att göra pilspetsar och svärd.

Till det verkligt intressanta hör att biskopens och andra rapportörers notiser kan beläggas arkeologiskt. I José Leta, ett cimarron-samhälle på östra Hispaniola som blomstrade i början av 1700-talet, har arkeologer påträffat åtskilliga djurben som visar att de förrymda slavarna jagade förvildade grisar, förutom att de livnärde sig på odling och insamling av vildhonung. Slaggfynd visar att de tillverkade järnföremål, däribland dolkar samt pil- och lansspetsar, alldeles som biskopen fruktade i sin skrift.