Garpar?

I äldre historiska texter finner man ibland ordet ”garp”, ofta med negativ biton, syftande på tyskar. Det dyker också upp i diverse ortnamn. Vad betyder det? Var det ett ord som tyskarna förde med sig hit? Ett lånord?

Nej, så var det inte. Ordet har funnits i Sverige betydligt längre. Det fornsvenska ”garper” syftade på en besvärlig individ, en bullersam bråkmakare, en skrävlare eller en pratkvarn. Ordet blev, okänt exakt när, ett etablerat öknamn som gärna brukades som nedsättande term om allehanda fiender, ungefär som ”skitstövel”.

När tyska knektar och fogdar under andra hälften av 1300-talet blev vanligt förekommande i Sverige överfördes benämningen på dem. Man talade om kung Albrekt av Mecklenburg (1363–1389) och hans garpar, det vill säga tyskar. Bruket blev så frekvent att betydelsen förändrades: från att ha syftat på besvärliga typer i allmänhet övergick det till att syfta på tyskar.

I och med det började ordet faktiskt mista en del av sin pejorativa laddning. Långt ifrån alla garpar/tyskar i Sverige var ju elaka fogdar. Tyskarna var även skickliga köpmän, hantverkare och bergsmän som medverkade till att exploatera mineralfyndigheter och utveckla metallhanteringen i Sverige, något som ännu kan utläsas ur ortnamn som Garpenberg.