Svenska Robin Hoodar?

Nu i dagarna föreläser jag en hel del om Robin Hood-legenden och om social banditism i allmänhet, främst på bibliotek och muséer i Västsverige. Jag får ofta frågor om liknande figurer i Sverige. Har vi haft svenska Robin Hoodar? Skurkar som stal från de rika och gav till de fattiga?

Först och främst bör det påpekas att ingen kriminellt verksam individ, särskilt inte stora skurkar av Robin Hoods kaliber, bevisligen har skänkt bort sina byten till de fattiga. Hela idén om sociala banditer grundar sig på önsketänkande. Folk har använt verkliga, kända brottslingar som förlagor – narrativt råmaterial – till legendfigurer som ställer upp för de fattiga och bekämpar den orättvisa överheten. Fenomenet är globalt och allmänhistoriskt. Det frodas särskilt i tider av djupa sociala trauman, då det uppstår folkliga behov av dylika berättelser. Att Robin Hood-legenden växte fram under decennierna efter digerdöden, då det engelska lågfrälset kompenserade sig för inkomstbortfall genom korruption och bondeförtryck, är ingen slump.

Sociala trauman och fattigdom är inte ovanliga företeelser i svensk historia. Därför har även vi haft sociala banditer i vår berättarkultur, men flertalet är bortglömda eftersom vi inte längre plågas av de trauman som en gång frambesvor dem i exempelvis skillingtryck och tidningsartiklar.

Ett känt exempel från Småland är Carl Gustaf Tullberg (d. 1825), mer känd som Mästertjuven Tullberg, som härjade framgångsrikt bland landshövdingar och godsherrar i Sydsverige ända till sin död (han lär, liksom flertalet sociala banditer, ha blivit förrädiskt mördad). Tullberg var mäkta populär i 1800-talets Fattig-Småland. Ett exempel från Ångermanland är Erik Olof Olsson, mer känd som Erik Olof Älg. Vid förra sekelskiftet blev han en hjälte för fattiga skogstorpare, som tog till sig historierna om hur han satte rekord i tjuvskytte och lurade länsmän, kronojägare och de förhatliga skogsbolagens skogvaktare.

Vår senaste regelrätta sociala bandit är Bildsköne Bengtsson, född i skånska Vittsjö, som var verksam på 1910-, 1920- och 1930-talen. När han slutligen åkte fast 1934 förpassades han till fängelse, senare även till mentalsjukhus. Han blev utskriven på hösten 1945. Under fem års tid arbetade han därefter som skräddare i Markaryd och fick uppleva hur det kändes att vara en levande legend. Historierna om Bengtssons tjuvaktiga bravader hade gjort honom till Markaryds största turistattraktion. Många trodde faktiskt att han hade tagit från de rika i syfte att skänka till de fattiga. Efter ett återfall i kriminalitet i början av 1950-talet startade Bengtsson en skrädderiverkstad i Göteborgsstadsdelen Örgryte och lyckades hålla sin gamla förbrytaridentitet så hemlig att resten av livet – han avled 1966 – blev tämligen lugnt.