Vilka var skirerna?

Jag får påfallande ofta frågor om folkvandringstiden – inte bara om gotiska kungar och deras förmenta svenska anor, utan även djuplodande frågor om hur folkvandringssamhällen fungerade och vilken inverkan epoken har haft på europeisk historia. Många frågor är alldeles för omfattande för att kunna besvaras i ett litet blogginlägg. Min rekommendation till er som vill ha en allmän historik om epoken är att införskaffa min bok Krigarnas och helgonens tid, som kom ut i slutet av 1990-talet men finns att tillgå i nytryck.

Däremot ser jag inga problem i att besvara konkreta frågor om enskilda folk. Idag släpper jag in ett sådant spörsmål. Vilka var skirerna? De dyker upp här och var i epokens litteratur, men de lyser med sin frånvaro i nutida översiktsverk (även mina egna).

Skirerna, på latin Sciri, levde i östra Europa under romersk kejsartid. Dessvärre kan vi inte med bestämdhet lokalisera dem till ett specifikt område. De antika skribenterna i Medelhavsområdet placerade dem i olika delar av världsdelen, från Baltikum i norr till Svarta havets kuster i söder; den senare angivelsen stammar från 200-talet e.Kr. Det är givetvis fullt möjligt att grupper som kallat sig skirer har levt i flera regioner. Först på 300-talet står vi på fastare mark. Då möter vi skirer i Centraleuropa, varifrån de på 380-talet gjorde infall i romerska riket över Donau. I början av 400-talet etablerade sig en grupp skirer söder om Karpaterna, där de kom att lyda under hunnernas välde i flera decennier. Under andra hälften av 400-talet, då hunnerväldet kollapsade, fanns vissa skiriska grupper i Italien, där de tjänade under kung Odovakar.

Därefter försvinner skirerna ur historien. Antagligen assimilerades de med omgivande folk och upphörde att referera till sig själva som skirer.