Monarker ur de ofrias led

Efter de senaste dagarnas kunglighetsrelaterade frågor viker jag dagens bloggämne åt en vidareutveckling av ämnet, som jag publicerade mig om för några år sedan. Det gäller slavkungar och -drottningar. Det är allmänt känt att åtskilliga slavar i Amerika rymde och skapade fria samhällen i vildmarken. På engelska kallades de maroons, på spanska cimarrones. Men skapade dessa rymlingar även verkliga riken med kungar, drottningar och hov?

Svaret är ja. Det fanns flera maroonmonarkier i Amerika på 1500- och 1600-talen, inte sällan ledda av afrikaner som hävdade att de före förslavandet hade tillhört kungliga dynastier i Afrika. Även på 1700-talet och 1800-talet var det vanligt att förrymda slavar byggde upp egna välden, men de antog mer sällan monarkiska drag.

Ett typiskt exempel på en slavkung är den förrymde slav i Venezuela som kallade sig ”kung Mikael”. Han flydde från gruvorna och byggde på 1550-talet upp ett (kortlivat) afro-indianskt rike vid San Pedrofloden, komplett med hov och kabinett. Ett annat exempel är den ”kung av Guinea” som etablerade en monarki i Chile efter jordbävningen i Santiago 1647. ”Kungen” stöddes av cirka fyrahundra afrikanska rebeller som beväpnade sig med vapen de funnit i ruinerna efter jordbävningen. Upproret nedkämpades emellertid, varefter ”kungen” hängdes.

Flertalet maroonmonarkier krossades fort. Men det fanns undantag, särskilt i det portugisiska Brasilien, där ett maroonsamhälle kallades mocambo (”gömställe” på mbunduspråket) eller quilombo (från och med slutet av 1600-talet). Det mest ryktbara var Palmares, som grundades omkring 1605. På 1630-talet framstod Palmares som ett aggressivt hot mot kolonisatörerna, detta till följd av de oroligheter som följde sedan holländarna temporärt tagit över kontrollen i provinsen Pernambuco. Många slavar lyckades nu rymma, vilket stärkte Palmaresmonarkin.

Holländarnas försök att krossa slavkungarnas välde 1640–1645 misslyckades, men de resulterade i utförliga skriftliga redogörelser. Som exempel kan nämnas Jürgens Reijmbachs redogörelse för 1645 års expedition. Reijmbach beskriver en by med cirka 1 500 invånare. Byn hade en sex fot bred huvudgata, som löpte längs ett stort träsk. Han observerade 220 bostäder, en kyrka, fyra smedjor och en stor församlingsbyggnad. Enligt vad folk berättade för Reijmbach härskade afrikanernas kung med stor makt över sina undersåtar, och den som flydde från hans välde blev hårt bestraffad. Kungen förfogade även över en annan byggnad utanför byn, med rika åkrar.

Från 1672 till 1694 befann sig portugiserna – som kastat ut holländarna på 1650-talet – i nästan konstant krig mot Palmares. I en portugisisk rapport från 1677 framgår att invånarna lydde under en kung med titeln Ganga-Zumba, ”Stor härskare”. Han och hans tre hustrur levde i ett palatsområde kallat Macoco, där det fanns 1 500 hus, däribland ett kristet kapell med en andlig ledare som fungerade som präst (Palmares kristendom hade dock inte mycket gemensamt med vanlig katolicism). I kungens närvaro måste man knäböja och slå på palmblad med handen för att visa underdånighet. Förutom denna huvudstad bestod Palmares av ett flertal mindre städer, styrda av hövdingar som var underställda kungen. Den näst viktigaste staden hette Subupuira och kontrollerades av kungens bror Ganga-Zona.

Att döma av de skildringar som nedtecknades från och med 1670-talet var flertalet invånare i Palmares födda i riket. Dessutom hade härskarna i Palmares utvecklat ett eget slavsystem. Genom att plundra portugisernas kolonier hade de kommit över fångar, som försatts i slaveri. De kunde vinna friheten genom att delta i nya plundringsräder.

Inte förrän 1694 lyckades kolonialmakten betvinga det afrikanska riket. Sedan landsbygden och de mindre bosättningarna erövrats blev huvudstaden innesluten av omkring 6 000 soldater. På natten mellan den 5 och 6 februari stormade portugiserna staden. Omkring 500 palmaristas fängslades av segerherrarna och såldes senare som slavar. Härskaren själv, en krigsherre vid namn Zambi som tidigare revolterat mot kungen, halshöggs den 20 november 1695.