Varför 1905?

Idag tar vi oss an en fråga som berör unionsupplösningen 1905, då Sverige och Norge gick skilda vägar. Visserligen var länderna formellt sett självständiga i förhållande till varandra även före 1905, men de hade gemensam kung och gemensam utrikespolitik. Vad gjorde att sprickan blev så djup just år 1905 att norrmännen bröt sig ur unionen?

Det vanliga svaret på frågan är att motsättningarna hade successivt ökat under 1890-talet och början av 1900-talet, för att nå en avgörande brytpunkt 1905. Man hade grälat fram och tillbaka om Norges rätt till egna konsulat, om flaggans utseende, med mera, men först 1905 blev den norska opinionen så enad att det var politiskt möjligt att ta steget fullt ut och kapa banden till grannlandet. I februari gjorde den norska vänstern (som länge velat se en brytning) och den norska högern (som strävat emot) gemensam sak mot Oscar II och den svenska regeringen. Den 7 juni 1905 konstaterade stortinget att kungamakten hade trätt ur funktion och att unionen var upplöst.

Svaret på frågan ligger alltså i den norska högerns förändrade attityd. Det kan självfallet ha rört sig om en strukturell trötthet, att politikerna inte längre orkade leta upp fler undanflykter eller försöka komma med fler medlingsförslag och skjuta upp avgörande beslut. Men jag vill bestämt hävda att man begår ett allvarligt misstag om man uteslutande beaktar de inom-norska politiska realiteterna. Under decennierna kring sekelskiftet 1900 skapades internationella maktblock och allianser, kapprustning vidtog och osäkerheten ökade i vågor, något som slutligen resulterade i första världskriget. Ett av huvudskälen till unionens fortbestånd var säkerhetspolitiskt. Den norska högern såg fördelar i en union med Sverige i händelse av konflikt med främmande makt, det vill säga med Ryssland.

Detta leder osökt tankarna till rysk-japanska kriget 1904–1905. Kriget blev en nationell katastrof för Ryssland, vars militärmakt kraftigt försvagades. Dessutom blev motgångarna en signal till revolution mot tsarens regim. Visserligen överlevde regimen och lugnet återkom, men just 1905 var rädslan för Ryssland i Sverige och Norge sannolikt mindre framträdande än på länge. Här, menar jag, finns ett av huvudskälen till att även traditionellt unionsvänliga norrmän valde att sälla sig till de unionsfientligas läger. De försvarspolitiska argumenten för bibehållen union sjönk i bakgrunden. De inrikespolitiska skälen till att bryta sig ur unionen tilläts överväga.

Händelseutvecklingen inspirerar onekligen till kontrafaktiska överväganden. Vad hade hänt om Oscar II och de svenska politikerna varit mer diplomatiska och 1905 års norska frustration istället hade kommit ett decennium senare? Skulle unionsbanden ha kunnat kapas 1914 eller 1915? Knappast. Ingen politiker vid sina sinnens fulla bruk skulle ha tagit ansvar för en sådan splittring i skuggan av första världskriget.