Betraktelse över Borgholm

Idag befinner jag mig på Öland, närmare bestämt i Stora Rör, för att hålla föredrag om Kalmarkriget kl. 13.30. Under helgen pågår ett av den svenska höstens stora evenemang, Ölands Skördefest, som varje år drar till sig allt fler besökare. Detta ger mig en god anledning till att använda bloggen till att berätta lite om den plats flertalet svenskar förknippar med landskapet, Borgholm.

De flesta icke-ölänningar föreställer sig Borgholm som en slottsruin, även använd som konsertarena, och länkar gärna stadsbebyggelsen till stadens historia. Men borgen och staden har i själva verket separata historier, vilka förenas genom en tredje institution – kungsgården.

Byggandet av borgen ägde rum under 1200-talets andra hälft, samtidigt som Kalmar slott byggdes på andra sidan sundet. Borgen är känd i skrift sedan 1308 men är sannolikt några decennier äldre (år 1281 reglerade Magnus Ladulås ölänningarnas leveranser av skattemedel till en icke med namn nämnd borganläggning). Platsen var vald med omsorg, vid kanten av landborgsbranten, där marken stupar 30 meter mot slätten. Inte långt härifrån, bara ca fyra kilometer bort, hade en vikingatida handelsplats blomstrat i dagens Köpingsvik, ända tills koggarna fick svårt att lägga till i den grunda hamnen. Det fanns redan ett runt försvarstorn, som förblev kärnan i anläggningen ända till 1653, då det revs eftersom det var helt omodernt. Runt tornet byggdes en minst sju meter hög ringmur av kalksten med skyttegång och skottgluggar.

Johan III lät på 1500-talet omvandla den gamla borgen till ett kvadratiskt renässansslott med runda hörntorn. Kalmarkriget (1611–1613) var förödande för slottet, som måste byggas upp på nytt. Karl Gustav (senare Karl X Gustav) drömde i mitten av seklet om att bygga ut det till ett av Sveriges största barockpalats, men endast delar av planerna sattes i verket. Orsaken var penningbrist. Därefter, på 1700-talet, förföll slottet. 1803 inrättade man en klädesfabrik och ett färgeri i den norra längan, vilket fick förödande verkan: tre år senare utbröt en brand i längan med följd att hela slottet brann upp. Resultat: en (låt vara romantisk) ruin som aldrig lär få lämna plats för ett nytt slott.

Men slottet är bara en tredjedel av historien. Del 2 är kungsgården. Gustav Vasa skapade ett stort godskomplex i närheten av slottet och lät uppföra en gårdsbyggnad (”Vasahuset”), som visserligen eldhärjades 1677 men senare återuppbyggdes, och rester kan ännu beskådas i en källare. Kungsgården arrenderades på 1700- och 1800-talen ut till rika jordmagnater som utövade ett omfattande inflytande över mellersta Ölands befolkning – de kunde ta initiativ till storskaligt grundande av torp, och de kunde bestämma om nedläggning av desamma. En 1800-talsarrendator grundade en lantbruksskola. Den nuvarande kungsgården är en nyklassicistisk anläggning från mitten av 1800-talet.

Först i den tredje fasen av Borgholms historia möter vi själva staden. Det gamla fiskeläget fick stadsrättigheter så sent som 1816 och bytte då namn från Borghamn till Borgholm. Grundandet möjliggjordes av en donation av jord från kungsgården. Antalet invånare var ca 100, vilket lär ha gjort Borgholm till Sveriges allra minsta stad. Än idag är det en liten plats med drygt 3 000 invånare (ett antal som mångdubblas under sommaren). Att stadsgrundandet trots allt lyckades berodde på att Borgholm under 1800-talets andra hälft gjorde sig ett namn som bad- och kurort.