Varför blev inte Karl Karlsson kung?

Det dröjde till 1500-talet innan Sverige blev ett arvrike, men det är ingen hemlighet att många kungar lyckades trumfa igenom att deras söner blev kungar även dessförinnan. Karl Knutsson, som avled år 1470, hade en överlevande son vid namn Karl. Varför blev inte han kung? Försökte inte fadern ordna tronföljden för att gynna den egna familjen?

Frågan har varit föremål för diskussioner och försök till lösningar; den mest berömda publicerades av Gottfrid Carlsson 1943, och det är den jag återger nedan. Men det tyngst vägande skälet är under alla omständigheter att Karl Knutsson under sin sista tid vid makten var en politiskt och militärt svag kung och att Kalmarunionens existens gjorde frågan om successionen till mer än blott en fråga för det svenska riksrådet. Den dansk-norske kungen Kristian I var i mångas ögon en legitim tronkrävare. Att i det läget uppsätta en pojke på den svenska tronen var ett riskprojekt, oavsett hur man ser på den avlidne kungens önskemål.

I sitt testamente, som Karl Knutsson lät skriva efter det att han genom äktenskap med frillan Kristina Abrahamsdotter legitimerat deras son Karl, och några veckor innan han dog på Stockholms slott, förordar den sjuke kungen att Karl Karlsson skall ärva godset Rönö ”med så många gods och mycken ränta, som honom på hans rätta andel där tillfalla kan med rätt laga skifte” samt allt det köpegods som Karl har gett brev på till modern Kristina. Kungen vänder sig uttryckligen till sin systerson Sten Sture (den äldre) och utser denne att vara både Kristinas och lille Karls målsman och ”hjälpa och försvara dem och deras till rätta, som han ock fulleliga lovat haver sig gärna vilja göra”. Senare i testamentet, i uppräkningen över lösöre, kungörs att Karl bland annat skall få ”vårt stora förgyllda svärd och vår förgyllda spira”.

Mot denna bakgrund har Gottfrid Carlsson antagit att Karl Knutsson försökte ordna successionen: han gjorde Karls mor till drottning, testamenterade svärdet och spiran till sonen och utsåg en av landets mäktigaste män, systersonen Sten, till beskyddare av änka och barn. Men det gick inte som planerat. Istället tog Sten Sture över och lät utropa sig till riksföreståndare, och de verkliga ekonomiska vinnarna blev Karl Karlssons halvsystrar och deras familjer: Magdalena Karlsdotter och hennes man Ivar Axelsson (Tott) samt Kristina Karlsdotter och hennes man Erik Eriksson (Gyllenstierna).

Enligt Carlssons hypotes var undanskuffandet av Karl Karlsson en följd av ett avtal mellan Sten Sture och Ivar Axelsson. Den senare var formellt sett mäktigare än Sten Sture, detta enligt en överenskommelse i Örebro 1468, som gav honom rätt att inskrida som regent. Den döende Karl Knutsson insåg säkert att Ivar Axelsson skulle bli ett problem, vilket var ett av skälen till att han utsåg Sten Sture till testamentsexekutor – en tung motvikt mot den makt- och äregirige svärsonen. För säkerhets skull lät Karl Knutsson överlämna Stockholm, Örebro, Åbo och hela riksstyrelsen till herr Sten.

När budet kom att Karl Knutsson avlidit befann sig Ivar Axelsson på Visborg, där han residerade som (i praktiken) självständig härskare av Gotland. Enligt Olaus Petri uppstod ”stor träta” (mykin tretta) när folk fick veta att Karl gjort frillan till drottning och legitimerat sonen. Icke desto mindre rättade sig herr Ivar i ledet bakom Sten Sture, senast i augusti samma år. Varför? Förmodligen eftersom en uppgörelse ägde rum mellan de ledande männen i riket. Herr Sten, som inte ville riskera en blodig fejd med herr Ivar, tycks ha köpt hans stöd genom att ogiltigförklara och/eller bortse från det kungliga äktenskapet och testamentet. Lille Karl Karlsson offrades för borgfredens skull. När lösöret efter den döde kungen skiftades i januari 1471 tillföll det Magdalena och Kristina, medan sonen Karl blev utan. I nästa skede, när de kungliga svärsönerna Ivar och Erik skiftade egendomsarv åren 1473–1474, förfor de som om Karl Karlsson inte existerade.

På 1500-talet konstaterade historieskrivaren Johannes Magnus (Gothorum Sueonumque historia, bok 18, kapitel 6): ”Ännu har inte sjuttio år gått sedan Karl, kung av svear, götar och norrmän, avled. Med en frilla hade han avlat en son, som ingav det bästa hopp om sig, och på sin sjukdomsbädd hade han äktat denna frilla för att därmed ge sonen en laglig arvinges ställning. Likväl blev denne hans son utesluten inte bara från arvsrätten till faderns riken utan också från allt annat arv, och han levde och åldrades i urusla villkor.” Fullt så illa var det dock knappast. I Stockholms tänkebok för september 1488 möter vi en man vid namn Karl Karlsson, troligen identisk med kungasonen. I rådstugan gjorde han anspråk på ett antal värdeföremål, som för hans räkning hade förvarats av den nyligen avlidne rådmannen Arvid Olsson, som dock hade bortförpantat Karl Karlssons ägodelar. Med stöd av Sten Sture lyckades Karl få rådmännen att belägga föremålen med kvarstad. Den 24 september måste pantinnehavarna inlämna dem till rådstugan, där de inventerades av Karl och Nils Sture, riksföreståndarens ställföreträdare. Av inventeringsdokumentet framgår att det rörde sig om dyrbara ting: ett silverbälte, en förgylld skena av silver tillhörig en riddarrustning, pärlbyglar för sadeln, en guldring, en ”puderbössa” av silver, en hel del kjortelknappar och skedar av silver, med mera. Uppenbarligen hade alltså riksföreståndaren, trots Ivar Axelssons och Erik Erikssons girighet, lyckats rädda undan en del av kungens lösöre åt frillosonen.