Bondeuppror i Reftele?

Det görs ofta gällande att de sista egentliga bondeupproren i svensk historia ägde rum på 1500-talet – Dackefejden i Småland och klubbekriget i Finland, med undantag för ”stora daldansen” 1743. Men det kan väl inte stämma? Visst har bönderna gjort uppror vid många andra tillfällen? Hur var det exempelvis i Reftele 1616?

Visst. Det som skiljer Dackefejden och klubbekriget från senare seklers oroligheter är att de var mycket större och, sett ur statsmaktens perspektiv, mycket allvarligare. Men om vi vidgar synfältet till mer kortvariga resningar är det inte svårt att hitta exempel på folklig upproriskhet. Ett känt exempel är Klågerupskravallerna i Skåne 1811.

När det gäller händelserna i småländska Reftele 1616 är det tveksamt om vi bör använda termen bondeuppror. Det rörde sig om en jämförelsevis småskalig aktion, även om det var oroligt. Bakgrunden var freden i Knäred 1613, som tvingade Sverige att köpa tillbaka Älvsborg (”Älvsborgs andra lösen”) från Danmark. Detta ledde till ett ökat skattetryck, och långt ifrån alla fogdar tycks ha varit hederliga i samband med indrivningen. I Västbo vilade ansvaret på den ökände Lars Andersson, vars framfart resulterade i en tragedi den 27 maj 1616.

Platsen för händelsen är inte känd, men förmodligen rörde det sig om den gamla tingsplatsen Brödrahalla. De uppretade bönderna ville ha rättvisa gentemot den impopuläre fogden och diskuterade ett anfall på hans gård. Lars Andersson själv hade nyligen kallats iväg av hovrätten för att lämna besked i ett jordmål, varför böndernas vrede istället riktades mot hans skrivare. Det slutade med att skrivaren lynchades.

Dödsfallet föranledde självfallet myndigheternas ingripande. Landshövding Nils Stiernsköld höll rannsakning i Villstads prästgård den 3 juni, och i december ingrep Gustav II Adolf själv i ärendet. De skyldiga avrättades med stegel och hjul i Jönköping.

Det rättsliga efterspelet var inte slut med detta. Kungen gav Stiernsköld i uppdrag att även utreda fogden, med följd att bönderna fick rätt i sina klagomål. Även Lars Andersson dömdes till döden. Allt tyder dock på att han blev benådad, uppenbarligen utan att ha lärt sig läxan. Vid tinget i Ölmestad den 23 oktober 1619 förekom nämligen klagomål från en viss Jon Andersson i Kållerstad på Lars Andersson, f.d. fogde, som skall ha drivit bort honom från en liten kronogård och själv lagt beslag på denna. Rätten gav Jon rätt och skrev till Lars Andersson att han måste återställa gården.