Slavarna på Saint-Barthélemy

Hur omfattande var egentligen slaveriet på Sveriges enda västindiska koloni, Saint-Barthélemy? Det görs ibland gällande att massor av slavar slet på öns plantager, men kan det verkligen vara sant? Ön är ju liten.

Det stämmer att ön är liten. Och visst, några större plantager har den aldrig haft. Jordmånen lämpar sig inte för sådant, något Gustav III och hans kompanjoner (de bildade ett bolag 1786) tidigt begrep efter köpet av ön 1784. De insåg emellertid också något annat: ön kunde vara idealisk för transithandel med bland annat slavar, i synnerhet om man gjorde huvudstaden Gustavia till frihamn, något som även visade sig stämma under revolutions- och Napoleonkrigen. Men för att kolonin skulle fungera som avsett behövdes även stationär arbetskraft – slavarbetskraft.

Siffrorna är talande. När det svenska skeppet Enighet anlände till Saint-Barthélemy 1785 hade ön endast 739 invånare, varav 458 vita och 281 slavar. Det räckte inte långt, men genom import av ofria ökade befolkningen dramatiskt efter det svenska maktövertagandet. Redan 1787 hade invånarantalet stigit till 1 661 personer. År 1819 hade den kontinuerliga blomstringen lett till att över 4 500 människor levde på den lilla ön. Av dessa var fler än 2 000 slavar (se uppgifterna i Hannes Hyrenius, Royal Swedish Slaves, Demographic Research Institute, University of Gothenburg, Reports no. 15, Göteborg 1977). Sedan minskade öns lönsamhet successivt, vilket resulterade i folkminskning – på 1870-talet hade Saint-Barthélemy endast ca 2 400 invånare. Men då var slavarnas antal lika med noll. De sista frigavs 1847, som en följd av 1845 års riksdagsbeslut.