Zapotekerna – fredliga teokrater eller blodstyranner?

Det tillhör ovanligheterna att jag får frågor om gamla amerikanska civilisationer, men när tillfälle ges svarar jag gärna. Nu gäller det de fornamerikanska högkulturerna i Mellanamerika. Jag har ju tidigare skrivit om mayafolket och deras civilisation, som man förr trodde var fredlig men som man nu anser var tämligen krigisk. Har forskarna haft fel även om zapotekerna i den mexikanska Oaxacadalen, det vill säga folket som byggde de stora anläggningarna vid Monte Albán?

Den traditionella uppfattningen av zapotekernas civilisation och Monte Albáns storhetstid är att den kännetecknades av en teokratisk regim under prästkungar, vilka på relativt fredligt sätt regerade över ett imperium. Visserligen hade, menade arkeologerna, imperiet sannolikt skapats genom krig, men efter erövringsfasen övervägde de fredliga kulturelementen. Denna uppfattning genomsyrade forskarlitteraturen ännu på 1970-talet, till exempel Joseph Whitecottons bok The Zapotecs (1977). När zapotekernas ”klassiska period” följdes av en ”efter-klassisk” blev det tvärtom: små zapotekriken måste kriga mot mixteker och senare azteker, med militarisering och ständiga blodbad som följd.

Men det var då. På 1980- och 1990-talen svängde forskarnas åsikter rejält. De klassiska zapotekerna började uppfattas som lika potentiellt blodtörstiga och krigiska som sina efterföljare. Det teokratiska imperiet försvann från analyserna och synteserna. Som exempel kan nämnas forskningen om ”byggnad J” i Monte Albáns andra fas (ca 200 f.Kr. till 300 e.Kr.): forskarna kom fram till att relieferna på byggnadens stenar visar människooffer, uppenbarligen offrade krigsfångar. Av dylika omtolkningar drog man slutsatsen att zapotekerna var våldsamma krigare som satte skräck i hela omgivningen och gärna satte upp avhuggna huvuden för att avskräcka undersåtar från uppror. När Elsa M. Redmond och Charles S. Spencer (1983) analyserade fyndplatsen La Coyotera, från seklerna kring Kristi födelse, fann de 61 kranier uppradade framför en pyramidformad hög. Faktum är att ett och samma fynd kunde omtolkas fullständigt. Avbildningar av människor i Monte Albán som ursprungligen tolkades som dansare (varav den hävdvunna termen danzantes) började istället tolkas som avbildningar av döda och torterade fiender och fångar.

Denna skarpa kursändring i synen på zapotekerna under den period som motsvarar antiken och tidig medeltid i Europa dominerar idag i flertalet översiktsverk. Väl att märka rör det sig inte om en omtolkning av skriftliga källor – de dyker upp först några sekler senare – utan endast om nya konstvetenskapliga och arkeologiska tolkningar av fyndmaterial.