Saracenska plundringar och sydeuropeisk fruktan

I gårdagens blogg gick det alldeles som jag förväntade – de förutsägbara attackerna mot undertecknad dyker upp så fort jag anför belägg för att det finns texter av mångahanda slag som belyser goda relationer mellan kristna och muslimer. Det hjälper inte hur många bevis jag har eller hur många källor jag räknar upp, eftersom belägg och fakta uppenbarligen inte är intressanta. Om forskningsresultaten inte tillfredsställer vissa element inom läsekretsen väljer dessa element att vägra ta till sig uppgifterna.

Jag har varit med om detta hundratals gånger förr och är inte förvånad. Tvärtom, de redan vunna insikterna bekräftas. Däremot vill jag verkligen besvara de frågor som kommer, och igår fick jag ett antal konkreta spörsmål om muslimska härjningar på Medelhavet. Förekom inte dylika? Eller väljer jag att bortse från dem i syfte att förhärliga islam?

Självklart förekom det saracenska plundringar. De är synnerligen välbelagda, och de ledde till en lättförklarlig fruktan vid Medelhavets kuster, och tidvis långt norr därom. Jag har i tidigare blogginlägg berättat om hur korsarer från Marocko och Algeriet på 1620-talet tog sig ända till Island på jakt efter folk att förslava och kräva lösen för. Men det rörde sig inte om en kontinuerlig saracenskräck utan om en konjunkturbetonad företeelse, precis som sjöröveriet och plundringarna i Östersjön och Västindien. Under vissa decennier var havet någorlunda säkert, under andra decennier livsfarligt. På 800-talet inföll ett stort uppsving för de muslimska plundringarna till havs, det vill säga samtidigt som vikingahärjningarna gjorde Europa osäkert längre norrut. Några sekler senare blev det aningen lugnare, men aldrig helt lugnt. Den verkliga boomen för plundringar vid Medelhavets kuster inföll under 1500-talets andra hälft, kulminerade på 1600-talet och fasade ut i början av 1800-talet.

Väl att märka hade många av dessa härjningar, särskilt under tidig medeltid och högmedeltid, inte mycket med religion att göra. Plundrarna var ute efter byte och struntade i vilka de angrep, så länge bytet blev gott. En viss förändring ägde dock rum i striderna på Pyreneiska halvön (under den så kallade reconquistan), där tagandet av fångar, lösenkrävande och utväxling blev rutin. Detta resulterade i en ideologisk fördjupning, med religionen som stark symbolisk faktor, vilket i förlängningen ledde till att hela den islamiska kulturkretsen blev fruktad och avskydd i stora delar av Pyreneiska halvön, Sydfrankrike och Italien.

Som typiskt exempel kan nämnas uppkomsten av kristna ordenssällskap som strävade efter att friköpa kristna fångar/slavar i Nordafrika. Den äldsta grundades under andra hälften av 1100-talet och kallades ”Den Allra Heligaste Treenighetens Orden för Friköpande av Fångar”. Medlemmarna kallades trinitariebröder (av lat. trinitas, ”treenighet”). De fick påvlig sanktion 1198 och inledde verksamheten redan påföljande år genom en resa till Marocko. En annan organisation grundades i Aragonien omkring 1218 av Pierre Nolasco från Carcassonne och fick namnet ”Vår Fru av Nådens orden”. Medlemmarna kallades mercedariebröder, det vill säga ”nådebröder” (av medeltidslat. merces, ”nåd”). Förutom att lova att leva i fattigdom, kyskhet och lydnad lovade mercedariebröderna att om behov uppstod erbjuda sig själva som gisslan till saracenerna och leva som fångar under den tid som krävdes för att lösesumman skulle bli betald.

Fransmännen uppmuntrade främst trinitariebrödernas verksamhet, medan spanjorer och italienare höll sig till mercedariebröderna. Brödernas retoriskt begåvade och vältränade penninginsamlare utgjorde i flera sekler en vanlig syn på Sydeuropas vägar och torg. Rysliga historier om de kristnas lidanden i kedjor och bojor på andra sidan Medelhavet spreds till tiotusentals och åter tiotusentals portugiser, spanjorer, fransmän och italienare, något som medverkade till konstruktionen av en främlingsfientlighet och omvärldsfruktan som får budskapen hos dagens xenofober på extremhögerkanten att framstå som synnerligen tama. Samtidigt bör det framhållas att ordensbröderna gjorde stora humanitära insatser i Nordafrika, där de finansierade och underhöll kyrkogårdar, sjukhus, kyrkor, kapell och apotek och friköpte åtskilliga sjömän och bönder som haft oturen att förslavas av saracener.

Hur går detta ihop med vad jag skrev igår? Inte alls, om man förutsätter att den historiska verkligheten var som den nuvarande, med en mängd sociala medier, tidningar och andra nyhetskanaler som alla kunde ta del av när de formade sina uppfattningar om omvärlden. Men så var inte fallet. Det förflutnas landskap var komplext, med en myckenhet av lokalsamhällen, byar, städer och folk som var helt beroende av en eller två nyhetsförmedlare, om ens det. De allra flesta europeiska bönder i exempelvis Tyskland, Nederländerna, Skandinavien och på de brittiska öarna kom aldrig i kontakt med islam överhuvudtaget. I en italiensk fiskeby som drabbats av härjningar kunde man avsky och frukta allt vad främlingar hette. I en handelsstad runtom hörnet kunde man vara helt beroende av merkantila kontakter och se genom fingrarna med både religion och politik.

Den politiska (och i ännu högre grad den kommersiella) kulturen före 1600-talet var dessutom, med våra ögon sett, oerhört individbaserad (på grund av frånvaron av utvecklade institutioner som hovrätter, länsstyrelser, etc.), vilket fick följdverkningar på relationerna till omvärlden. En from korsfararkung (som Ludvig IX av Frankrike) kunde existera i samma värld som en utpräglad pragmatiker och islamvän (som Fredrik II av Tyskland). Detta fick stora konsekvenser för vad som officiellt var att betrakta som ont och gott i respektive riken.