När inleddes fascinationen för faraonernas land?

I nutidens historiska populärkultur intar den fornegyptiska kulturen en särställning, med pyramider, mumier och gamla gudomligheter. Har det alltid varit så, eller är det ett strikt modernt fenomen?

Faktum är att den fornegyptiska kulturen länge var så gott som bortglömd, och i Europa helt okänd. Glömskan började sätta in redan på 520-talet f.Kr., då perserna ockuperade Egypten, och blev ännu större under hellenismens och romerska rikets tid. Successivt upphörde man att bruka hieroglyfskriften, och när sedan kristendomen gjorde processen kort med Isis, Horus och de kvarvarande gudarna var det inte mycket kvar av Gamla, Nya och Mellersta rikets kultur. Språket överlevde i en sen variant, koptiska, men även det trängdes senare undan till förmån för arabiska.

Ett visst intresse kan spåras till renässansen på 1500-talet, då intellektuella européer ville veta mer om Bibelns Egypten. I takt med att turkiska myndigheter lät västeuropeiska konsuler föra hem en och annan mumie till hemlandet ökade nyfikenheten. Man började intressera sig för obelisker, sfinxer och fornegyptiska gudar. Men den verkliga Egypten-vurmen inleddes först under åren kring 1800, tack vare Napoleon Bonaparte.

Frankrike ockuperade Egypten 1798–1802, något som resulterade i vetenskapliga utgrävningar. Franska forskare undersökte allt de kom över, ritade av det och publicerade sina fynd i skriftserien Description de l’Égypte, ett väldigt verk som kom ut i 23 volymer mellan 1803 och 1826. När sedan Jean-François Champollion på 1820-talet dechiffrerade hieroglyferna kunde den egyptologiska forskningen ta fart på allvar. Snart sköljde en våg av egyptomani in över Europa, förvisso med mängder av missuppfattningar och med intensiva rovgrävningar i Nilens land, men också med stora kunskapsmässiga landvinningar. I och med att den franske författaren Théophile Gautier 1857 publicerade sin Roman de la momie (”Romanen om mumien”) slog den länge glömda civilisationen igenom även inom litteraturen.