Ville Oliver Cromwell bli kung?

På 1650-talet upplevde England en kort men intensiv tid som icke-monarki, eller Commonwealth, som det republikanska tillståndet formellt benämndes. Landets ledare, i praktiken dess militärdiktator, var lordprotektorn Oliver Cromwell. Frestades han aldrig att ta steget fullt ut och bli kung?

Jovisst. Man skall inte överbetona lordprotektorns radikalism. På många sätt var Oliver Cromwell en tämligen konservativ engelsman, en typisk jordägande lågadelsman med traditionella värderingar. När radikala sociala och religiösa rörelser gick till storms mot den allmänna ordningen vände han sig bestämt emot dem och gjorde allt han kunde för att utplåna eller förvisa de samhällsomstörtande elementen. Mot irländarna var han obarmhärtig. När det gällde monarkin var Cromwell överlag positivt inställd. Institutionen var, ansåg han, en integrerad del i det gamla goda styrelseskick som möjligen borde reformeras men inte avskaffas. Under inbördeskriget på 1640-talet hade han länge hoppats att kunna bevara kungahuset och lekt med tanken på att placera en av Karl I:s söner på tronen – en plan som fallerade efter det att kungen flytt från förhandlingarna, kallat på skotsk hjälp, besegrats och slutligen avrättats.

Ju längre det cromwellska styret varade, desto mer frestad blev han att själv låta upphöja sig till kung. Hans regim antog alltmer monarkiska drag, något man även lade märke till, och kommenterade, i utlandet. Cromwell regerade i enlighet med epokens absolutistiska grundsatser, vägrade att släppa ifrån sig makten och hävdade med bestämdhet att han fått den av Gud. Det dröjde inte länge förrän Cromwell upplevde det engelska parlamentet som lika besvärligt som hans stuartska företrädare hade funnit det och följaktligen hemförlovade ledamöterna så fort han kunde.

I synnerhet på våren 1657 var det inte långt kvar till utropandet av dynastin Cromwell. Lordprotektorn erbjöds kronan av parlamentet, men efter moget övervägande tackade han nej. Förmodligen agerade han av goda realpolitiska skäl. Han fruktade det ursinne som handlingen skulle väcka hos gamla republikanska trotjänare i armén. På hösten följande år avled han, och det dröjde inte länge förrän det gamla kungahuset kunde återvända.