En mycket god nyhet

Så kom beskedet från hovet. Äntligen! – för att tala med kvällspressen, som har gissat fel sedan i vintras, och Grattis! – för att tala med alla oss andra. Kronprinsessan Victoria väntar barn.

Om detta varit för 200 eller 300 år sedan, och även för 100 år sedan, hade det varit en nyhet som fått storpolitiska följder, i ordets fulla bemärkelse. När kungahuset ägde faktisk makt eller reellt inflytande över utrikespolitik, lagstiftning och beskattning var en tronarvinges existens av vital betydelse för landets väl och ve. Kunglig barnlöshet kunde resultera i kupper, fejder och tronföljdskrig med tiotusentals dödsoffer. Och barnens överlevnad var aldrig självklar. Under medeltiden och renässansen var barnadödligheten lika förfärande hög i kungahusen som bland vanligt folk. Numera är vi förvisso mer lyckligt lottade, men att därav dra slutsatsen att dagens nyhet saknar politisk relevans är fel.

Det är inte svårt att dra en parallell till 1930-talets Hagasessor och deras uppväxtmiljö, som formades till en social mittpunkt, en halv-offentlig idyll, i det framväxande folkhems-Sverige. Det säger sig självt att en liknande situation under de närmaste decennierna kommer att stärka såväl den svenska nationalismen i allmänhet som monarkin i synnerhet. Den era då det var snudd på kutym att rynka på näsan åt blågult flaggviftande är förbi.

Men det finns gott om tid att diskutera de politiska och mediala konsekvenserna av en tronarvinges födelse. Idag nöjer jag mig med att låta övriga historiska paralleller och framtidsscenarion vila och önskar kronprinsessan Victoria och prins Daniel ett stort Grattis!