Herr Ivar och hans män

Idag kl. 17.00 föreläser jag om medeltida fogdar i Gotlands Fornsal, något som ger mig ett osökt tillfälle att besvara en fråga om storleken på dylika ämbetsmäns maktbas. Att fogden så ofta förekommer i svenska dokument och krönikor beror på att han i regel var den ende världslige myndighetsperson som allmogen kunde relatera till, varför han förknippades med det mesta man irriterade sig på – inte bara skatteindrivning. Men hur rädd behövde man egentligen vara för fogden? Hur många soldater omgav han sig med? Hundratals eller rentav tusentals knektar?

Tack vare bevarat källmaterial, till exempel Raven van Barnekows räkenskapsbok från 1300-talets Nyköping, kan vi ibland få detaljuppgifter om fogdarnas vardag, och de ger inte vid handen att det rörde sig om några större skaror krigsfolk. Knektar var dyra i drift, och fogdarna – särskilt de stora länsinnehavarna – gick ofta med stort underskott. Skatteinkomsterna räckte sällan till de utlägg som de var tvungna att göra för att underhålla och försvara sina borgar och län.

Ett ypperligt gotländskt exempel är Ivar Axelssons verksamhet mellan åren 1485 och 1487. Ivar Axelsson (Tott) var en av Nordens mäktigaste män och styrde i praktiken Gotland som självständig länsherre under lång tid. För de tre sista åren har räkenskaperna, nedtecknade av skrivaren Laurens, bevarats. När man läser dem bör man ha i minnet att Ivar förfogade över en egen flotta av minst sex större fartyg och att han hade gott om fiender, vilket nödvändiggjorde ovanligt mycket krigsfolk. De flesta fogdar hade betydligt färre soldater. Trots det tycks herr Ivar inalles endast ha avlönat omkring 200 personer sommartid och färre än hundra vintertid. I 1485 års sommarlönelista återfinns 193 personer, i vinterlistan 78. Detta inkluderade samtliga krigare, hantverkare, skeppare och kökspersonal. De få stridsmännen utgjorde en veritabel främlingslegion: jutar, skåningar, tyskar, holländare, schweizare, ester, dalkarlar och finnar, vilka såg till att bemanna och försvara Visborgs slott.

Den normale fogdens värld var alltså en liten värld i vilken alla kände alla, och han måste akta sig för att gå för långt i sina krav. När fogden (kungsåren) Lars Karlsson for för hårt fram i Hälsingland på 1310-talet svarade bönderna med att överfalla honom, slå ihjäl honom och ta tillbaka de insamlade medlen. Det dröjde till Gustav Vasas tid innan fogden fick så stor ekonomisk, politisk och militär uppbackning att skattetrycket på allvar kunde nå de stora proportioner som vi av hävd förknippar med fogdevälde i äldre tid.