Den senmedeltida katastrofen

Den som turistar på Gotland lägger snart märke till att det går en skarp skiljelinje i öns historia någon gång på senmedeltiden. Ett flertal katastrofer tycks ha inträffat mellan 1350 och mitten av 1400-talet, vilket reducerade öns kommersiella makt och ledde till en varaktig nedgång, både demografiskt och ekonomiskt. Rikedomen minskade och kyrkobyggena tycks ha avbrutits abrupt. Vad var det egentligen som hände?

En hävdvunnen förklaring är att den danske kungen Valdemar Atterdag invaderade ön 1361 och krossade guteböndernas motstånd i två fältslag, ett vid Mästerby och ett vid Visby. Därefter brandskattade han staden och lade ön under danskt välde. En stor del av den vuxna manliga befolkningen på ön stupade i striderna, och Visbys tid som handelscentrum var över. I och för sig ligger det något i denna förklaring, om vi begränsar oss till landsbygden på 1360-talet, men den räcker inte på långa vägar för att förklara hela nedgången, och Valdemars invasion kan knappast sägas ha haft någon inverkan på själva Visbys utveckling (brandskattningshistorien är föga mer än en skröna). Förvisso förlorade landsbygden en ansenlig del av sin manliga befolkning – enbart slaget vid Visby skall enligt källorna ha krävt ca 1 800 liv – men sådana enstaka åderlåtningar kan en befolkning återhämta sig från. (Stora nordiska kriget krävde ca 200 000 svenska liv, men återhämtningen var påfallande snabb under första hälften av 1700-talet). Förklaringen måste alltså kompletteras.

Den i särklass viktigaste förklaringen är pestepidemierna, som slog hårt mot Gotland – av lätt insedda skäl, eftersom ön de facto låg mitt i handelsrutterna och kunde få smittan från flera håll. Tack vare bevarat källmaterial vet vi att folkminskningen i de upprepade epidemier som drog fram från 1350 till 1410-talet (och senare, men då med minskad intensitet) ledde till en kraftig folkminskning. På 1340-talet hade Gotland omkring 50 000 invånare (nästan lika många som idag), på 1410-talet endast ca 12 500. Minskningen uppgick till omkring 75 procent, och den fortsatte på 1400- och 1500-talen. Detta räcker för att förklara varför många kyrkobyggen avstannade, till exempel i Källunge och Lau, där avbrottet är lätt avläsbart för alla nutida besökare. De stora koren, som byggdes under 1300-talets första hälft, fick aldrig en fortsättning i form av stora långhus – istället bevarades de äldre, låga och små, långhusen, vilket ger ett besynnerligt intryck om man betraktar byggnaderna utifrån.

Men det finns fler skäl. I digerdödens svallvågor, då bristen på resurser (läs: bönder att beskatta och ta ränta av) ledde till ett uppsving för legoknektar och sjörövare och för fejder mellan nordeuropeiska makthavare, blev Gotland hårt drabbat. 1361 års prövningar var blott de första av många. På 1390-talet ockuperades ön av olika, sinsemellan fientliga, härar, och endast Tyska ordens militära intervention räddade ön och Östersjön från ytterligare elände. De onda tiderna återkom på 1400-talet, då ön ofta styrdes av i praktiken självständiga länsherrar och sjörövarhärskare, som den avsatte kung Erik ”av Pommern” och Ivar Axelsson (Tott).

Det säger sig självt att pestepidemier, krig och sjörövarfurstars närvaro inte kan ha gagnat handeln. Dessutom hade både Gotlands farbönder och borgarna i Visby redan i mitten av 1300-talet förlorat mycket inflytande till städer som Reval, Riga och Danzig, städer som fortsatte att blomstra och utvecklas under senmedeltiden. Resultat: både landsbygden och staden blev fattigare.