Witulands tyska historia

Idag flyttar vi blicken till den korta men intensiva fas under Afrikas historia då kontinenten styckades upp av europeiska makter, en process som i engelskspråkig litteratur är känd som ”the scramble for Africa”. I samtliga historiska skildringar av epoken kan man läsa om de kollisioner som ägde rum mellan brittiska och franska intressen, till exempel Fashodakonflikten. Men kolliderade aldrig britterna med tyskarna? De hade ju kolonier lite här och var i Afrika, vilka ofta gränsade till varandra.

Jovisst. Om man betraktar det koloniala Afrikas karta vid tiden för första världskriget får man närmast intrycket att tyskarna satte i system att lägga krokben för britterna. I synnerhet Tyska Östafrika (Tanganyika, dvs. fastlandsdelen av dagens Tanzania) blockerade effektivt för britternas dröm om hegemoni från Kap till Kairo. Vad man lätt glömmer när man betraktar sådana kartor är emellertid att de bara visar slutresultatet. Vägen fram till kartbilden hade gått via åtskilliga territoriella återvändsgränder, kortlivade koloniala försök som stupade på de europeiska regeringarnas skrivbord.

Ett sådant exempel är Witulands korta historia. Wituland eller Witu, som ligger i inlandet i dagens Kenya, inte långt från Tanaflodens mynning i Indiska oceanen, omfattade omkring 3 000 kvadratkilometer. Formellt sett var Witu ett sultanat som grundats under åren kring 1860. Området bestod till stor del av skog och var svårt att både nå fram till och erövra. Den förste sultanen (formellt hade han titeln mfalme), Ahmed bin Fumo Luti, mer känd som Simba, betraktades som ett stort irritationsmoment i Zanzibar och på swahiliplantagerna vid kusten, särskilt i det närbelägna Lamu, eftersom han öppet uppmuntrade slavarna att fly till det egna riket. Rymlingarna, som kallades watoro, välkomnades med öppna armar av Simba, som lät dem bygga skogsbyar där de styrde sig själva och indirekt stärkte Witus makt. Om Simba råkade i konflikt med grannarna ställde tacksamma watoro gärna upp och hjälpte honom militärt. Att de därigenom ofta fick en chans att ge igen på sina gamla plågoandar gjorde dem föga nödbedda.

De arabiska slav- och plantageägarna fann sig ha gemensamma intressen med britterna i East Africa Company. Båda ville ha lugn och ro i Östafrika, så att deras plantager med cash-crops, till exempel kryddnejlika på Zanzibar och Pemba, kunde blomstra. Från mitten av 1880-talet gjorde araber, swahilier och britter stora gemensamma ansträngningar för att kuva watoro. Från norr ryckte dessutom italienarna, som var i färd att erövra Somalia, fram. Wituland blev därmed ett hotat sultanat. Men Simba visste på råd.

År 1885 slöt Simba ett avtal med de tyska börderna Clemens och Gustav Denhardt. Tyskarna fick ett mindre område som eget territorium, medan resten av sultanatet blev ett tyskt protektorat, Deutsch-Witu-Land. I praktiken gjorde tyskarna inget mer i kolonin än residera i Witu och reta gallfeber på britterna, som i och med 1885 års avtal inte kunde invadera området. Watoro-problemet var ju, globalt sett, för oväsentligt för att få lov att störa relationerna till Bismarcks europeiska stormakt.

Men Deutsch-Witu-Land fick en kort historia. Simba dog 1889, och hans efterträdare var inte lika goda diplomater som han själv. Dessutom hade regimen i Berlin inte mycket till övers för bröderna Denhardts projekt, inte när större intressen kom med i spelet. År 1890 slöt Storbritannien och Tyskland ett avtal, enligt vilket britterna överlämnade ön Helgoland i Nordsjön till tyskarna, tillerkände dem rätten till ett långsmalt område i nuvarande Namibia (”Capriviremsan”) och lovade att respektera deras intressen i Tanganyika. I gengäld överlämnade tyskarna Wituland till britterna och lovade att hålla händerna borta från Zanzibar, som britterna gärna ville ha, men som låg mitt emot det viktigaste tyska intresseområdet i Östafrika. I avtalet reglerades även ett flertal gränsfrågor mellan tyska och brittiska intressen i Västafrika.

1890 års avtal var inte populärt i Wituland, där man kände sig förrådda. Stridigheter utbröt, och det dröjde till 1894 innan britterna hade erövrat sultanatet.