Minnet av Magnus Ladulås

För ett tag sedan bloggade jag om ett av många bortglömda svenska helgon, Sankt Evert av Söderköping. Detta har föranlett diverse kommentarer och undringar. Till dessa hör frågor om Magnus Ladulås. Stämmer det att kungen blev helgon (dock ej kanoniserad) efter sin död? I så fall har vi ju två helgonkungar och inte en (Sankt Erik).

Uppgiften är korrekt. Men han var ett problematiskt helgon.

Magnus Ladulås tillhör de svenska kungar om vilka efterföljande generationer har bråkat mest, eftersom kungen var kontroversiell. Å ena sidan lyckades han med konststycket att varken dödas eller avsättas av motståndare eller dö i alltför unga år (och därmed skilde han sig från de allra flesta svenska medeltidskungar), vilket gjorde att hans regim överlevde honom själv och det fanns folk som kunde sprida hans goda rykte till eftervärlden. Å andra sidan nedkämpade han motståndare brutalt, halshögg oppositionsmedlemmar, förföljde biskop Brynolf i Skara, med mera, vilket gjorde många stormannafamiljer rasande – en vrede som de bar med sig i generationer. Alla som uttalade sig om svensk historia på 1300- och 1400-talen hade därför en åsikt om Magnus Ladulås, och den skiftade betydligt från person till person.

Till de värsta kritikerna hörde Heliga Birgitta. I en av sina uppenbarelser (II:30) ställer hon Magnus i kontrast mot biskop Brynolf. Den senare är ”en helig man”, den förre ”den som folket i landet kallar helig” trots att han inte gjort sig förtjänt av det. I en annan uppenbarelse (VIII:48) angriper Birgitta tre kungar, varav en troligen är Magnus. Han anklagas för att orättmätigt ha skaffat sig makten (för övrigt helt korrekt: Magnus vann makten genom att göra uppror mot sin bror Valdemar), stiftat onda lagar och pålagt folket nya skatter. För skenets skull har han dock utfört fromma gärningar, varför han blivit oförtjänt hyllad.

Eftersom vi även har motsidans argument i behåll vet vi vilka Birgitta är förgrymmad på: framför allt den svenska kyrkan i allmänhet och franciskanerna i Stockholm i synnerhet. Dessutom lär hon ha avskytt den Magnusvänliga tendensen i Erikskrönikan, som skrevs på 1320-talet, där Magnus hyllas som lagstiftare och fredsfurste: ”Han gaff godhan rät i sina liffdagha / mykin frid ok starkan agha.” (Enda kritiska punkten i Erikskrönikan är att Magnus påstås ha varit svag för utländska män, det vill säga ha importerat tyska fogdar och andra ämbetsmän.) Hon måste även ha retat sig på den postuma propaganda Magnus Ladulås fick på tingen, där hans namn lästes upp offentligt. I Upplandslagen (1296) förklaras att man följer ”våra fäder Erik den helige, Birger jarl och konung Magnus”. Hänvisningar till Magnus finns också i Västmannalagen, Södermannalagen, Östgötalagen och Hälsingelagen (”denna lag gav oss konung Magnus”, ”detta gav den gode konung Magnus”, ”i kung Magnus dagar”, osv.).

Helgonkulten av Magnus Ladulås, som Birgitta ondgör sig över, var ett mycket stockholmskt fenomen, koncentrerat till nuvarande Riddarholmen. Av ett brev från 1362 framgår att franciskanerna på holmen högtidlighöll minnet av Magnus genom själamässor. Han påstods även göra mirakler: i texten till biskop Brynolfs kanonisationsprocess (1417) hävdar en biskop i Skara att Magnus ”sägs i Stockholm lysa genom underverk”. Omkring 1440 uppges ett altare i Stockholms franciskankyrka (nuv. Riddarholmskyrkan) vara beläget intill ”helga konung Magnus grav”.

Att franciskanerna i Stockholm vördade Magnus som sitt speciella helgon är inte konstigt. Förutom att Magnus gav hela svenska kyrkan omfattande privilegier var han synnerligen frikostig mot just Stockholmsfranciskanerna. Han ombesörjde att få bli begravd i deras kyrka, vilket även blev fallet. Förutom i Stockholm förefaller emellertid inte Sankt Magnus ha varit särskilt dyrkad. Ett möjligt undantag är Gränna: år 1442 fick franciskanerna lov att bygga ett kapell för resande i Uppgränna på Hålaveden, mitt emot Visingsö, till ära för ”helga konung Magnus ladulås”.