Galna kejsare?

Igår fick jag en fråga som grundade sig på den gamla brittiska tv-serien Jag, Claudius, och i förlängningen på Robert Graves romaner och dess antika källor. I samtliga dessa verk framställs kejsarna Tiberius och Caligula som blodtörstiga tyranner, och i synnerhet Caligula framstår som galen. Stämmer detta med verkligheten? Var de romerska kejsarna tokiga tyranner, eller är skildringen överdriven?

Huruvida Caligula var galen eller inte kan man debattera i det oändliga. Många forskare menar att han verkligen led av en sorts sinnessjukdom, i alla fall under en del av sin regeringstid. Men generellt sett är forskningens uppfattning att kejsarnas grymhet och galenskap har kraftigt och medvetet överdrivits i de antika källorna. Orsaken var den ständigt återkommande konflikten mellan principatets kejsare och den romerska senaten, som ville återta och behålla så mycket av det faktiska inflytandet över imperiet som möjligt. Kejsare som gjorde sin vilja gällande över senatorernas huvuden och regerade alltför självsvåldigt ådrog sig per automatik senatsoppositionens kritik, och det är denna som avspeglas i de antika källorna – hos Tacitus, Suetonius, med flera. De kejsare som samarbetade väl med senaten och var smidiga nog att inte dras in i eller frambesvärja konflikter fick betydligt bättre eftermälen – hit hörde exempelvis Augustus, Vespasianus, Titus och Nerva.

Inte sällan lyser konfliktscenarion igenom i just de skildringar som allra mest har ansetts illustrera kejsargalenskap, som när Caligula planerade att utnämna hästen Incitatus till konsul. Historien kan förvisso vara påhittad, men om den är sann kan den lika gärna visa på kejsarens vilja att offentligt förödmjuka senaten som på galenskap i egentlig mening.