Siamesiskt tvångsarbete

När jag för någon vecka sedan bloggade om kollektivt tvångsarbete på Egyptens pyramider fick jag en följdfråga om tvångsarbetet i det gamla Siam (Thailand), som jag råkade nämna i förbigående. Vad vet man egentligen om detta?

Källorna har en hel del att förtälja. Problemet är hur uppgifterna skall tolkas. Framför allt vet vi inte hur lätt det var att undvika tvånget och fly upp till bergen eller grannländerna – denna fråga lär aldrig bli tillfredsställande utredd. Men vi vet att kungamakten i Siam på 1800-talet prioriterade tvångsarbetsrelaterade frågor, vilket visar på att institutet inte var utan verkningar för gemene man. Kungamaktens bemödanden var först och främst en kamp mot den siamesiska aristokratin, de stormän som blockerade för centralmaktens expansion.

När vi först möter arbetstvånget på 1400-talet drabbade det alla fria män mellan 20 och 60 år, i källorna hänvisade till som phrai luang. Tvånget gällde både under fredstid och krigstid. I det senare fallet rådde värnplikt. I fredstid byttes denna plikt ut mot i första hand grovarbete på kanaler, befästningsverk och andra kostsamma offentliga projekt. Kungahuset och aristokratin hade dessutom rätt att tvinga folk till mindre betungande arbeten, exempelvis som hantverkare och skrivare.

På 1600- och 1700-talen urholkades systemet successivt, till kungamaktens förfång. Många fria män, så kallade phrai som, blev ålagda att utföra tjänster åt stormän, inte åt kungen. Därmed undandrogs allt fler arbetsinsatser från staten, vilket ledde till problem och återkommande reformförsök. Kungarna i 1800-talets Bangkok krävde att varje phrai som skulle utföra minst en månads statligt tvångsarbete, och om en storman önskade behålla sin phrai som på livstid måste han betala sex baht per år till kungen.

Ännu allvarligare var att många fria män på 1800-talet övergick till att bli skuldslavar. I vissa fall var detta ofrivilligt, men åtskilliga valde faktiskt att av egen fri vilja försätta sig i så stor skuld att de straffade ut sig ur de fria männens led. De arbetsplikter som åvilade skuldslavar var ofta betydligt lindrigare än de som drabbade en phrai luang och en phrai som. När den siamesiska kungamakten under 1800-talets andra hälft – Mongkut (Rama IV, 1851–1868) och dennes son Chulalongkorn (Rama V, 1868–1910) – gick till upprepade attacker mot skuldslaveriet och till slut avskaffade det var det med andra ord inte bara för att tillfredsställa västerländska påtryckningar. Det handlade minst lika mycket om att återta rättigheter till undersåtarnas ekonomiska prestationer.

Att både tvångsarbetet och slaveriet i Siam försvann berodde på att ekonomin blev alltmer kapitalistisk (mycket tack vare immigrationen av kinesiska affärsmän), att krigen blev färre (eftersom grannländerna ockuperades av britter och fransmän, vilket reducerade antalet krigsslavar) och att regimen i Bangkok centraliserade riket. Ju mer penning- och marknadsekonomin bredde ut sig, desto viktigare blev det att kontrollera penningflöden än att kontrollera konkret arbetskraft. Arbetsgivare och stora jordägare började föredra lönearbete framför tvångsarbete, av det enkla skälet att det i längden var mer lönsamt. Från och med 1830-talet började tvångsarbetsplikterna minska i betydelse. De fria siameserna tvingades istället betala skatt. På 1890-talet omvandlades samtliga återstående arbetsplikter till skatter, något som kraftigt stärkte monarkin (men drabbade stormännen, som inte tjänade någonting på reformerna). Även slaveriet utsattes för successiva inskränkningar och totalförbjöds slutligen år 1905.