Harem revisited

Då mitt svar på frågan om det osmanska haremets storlek gjorde en och annan läsare ursinnig – eftersom jag inte redogjorde för vad slavinnorna sysslade med utan bara svarade på läsarfrågan – följer jag härmed upp med ännu ett inlägg om haremet i Konstantinopel. Vad gjorde egentligen en typisk haremsslavinna till vardags?

Haremet var strikt hierarkiskt. Högst upp fanns en kvinna med titeln valide sultan. Hon var mor till den regerande sultanen och hade per automatik blivit frigiven. En valide sultan kunde utöva stor makt över hela imperiet tack vare sitt omfattande nätverk av vänner och allierade. Vi har flera exempel på kvinnor i denna position på 1500- och 1600-talen som var lika mäktiga som, eller betydligt mäktigare än, sultanerna själva. Kösem, som styrde osmansk politik under några decennier på 1600-talet, är ett känt exempel. Näst under henne fanns haseki, sultanens officiella favorit. Eftersom flertalet osmanska sultaner var monogama kom en haseki att i praktiken fungera som inofficiell drottning och leva ett synnerligen privilegierat liv, även det med stort inflytande. Hurrem, Süleyman den stores haseki, var den första som bar titeln. Väl att märka kunde en och samma kvinna först inneha rollen av haseki och sedan rollen som valide sultan.

När man studerar dokument om haremet möter man ideligen dessa två kvinnor, fram till slutet av 1600-talet. Då började titeln haseki försvinna och ersattes av kadın, en titel som inte hade samma konnotationer av makt. Sultanens favoritkonkubin bar därefter titeln baş kadın. Näst högst rangordnad konkubin (om det råkade finnas en sådan, vilket inte var självklart) kallades ”andra gemål”, ikinci kadın. Även valide sultans politiska roll minskade betydligt på 1700-talet.

De övriga slavinnorna framträder ofta som en anonym massa. För att de skall bli individuellt påtagliga i källorna måste de i regel bli sultanfavoriter, och endast ett fåtal kom någonsin i närheten av denna status. Samma anonymitet gäller många av sultanernas döttrar, som ofta giftes bort med privilegierade manliga slavar i palatsets ofria ämbetsmannastab eller i armén. Äktenskapen ingicks inte sällan när prinsessorna var i två- eller treårsåldern, varför de kunde vara flerfaldiga änkor när de var tonåringar.

Den mest framträdande av alla dessa svårfångade haremsgestalter var sultanens amma, daye khatun, som nästan alltid var gift med en högt rankad ämbetsman. Dessutom fanns en haremsföreståndarinna betitlad ketkhüda khatun, som översåg utbildningen av övriga slavinnor.

En vanlig haremsslavinna, som varken fick dela sultanens bädd eller utöva informellt inflytande via någon post, kallades jariye. Den absoluta majoriteten av haremsslavinnorna tillhörde denna kategori. En jariye arbetade med typiska hushållssysslor: sömnad, matlagning, tvättning, städning, osv. I många fall slutade karriären för en duglig jariye med att hon blev frigiven efter åratal av trogen slavtjänst och giftes bort med en duglig manlig ämbetsman, utbildad i palatsskolan, som också blivit frigiven.

Utomstående observatörer (och de var inte många) konstaterade ofta att haremet påminde om ett kloster. Slavinnorna var ålagda strikt lydnad och total kyskhet (förutom för den ynka minoritet som blev sultanfavoriter). De fick i princip aldrig lämna haremsområdet utan var i allt väsentligt fångar i en, låt vara gyllene, bur. Ett fåtal undantagstillfällen fanns, men då måste de omges av beväpnade svarta eunucker. Valide sultan hade dessutom rätt att färdas i en vacker vagn vid offentliga processioner.

Mestadels skedde allt haremsarbete i tystnad. En typisk jariye satt stilla och broderade med guld- och silkestrådar på bomullskläde, med vilket de tillverkade turbaner och näsdukar. Sömnad var hennes främsta arbetsuppgift och den enda hon fick avancerad utbildning i. Om en jariye steg i graderna kunde hon även utbildas till att spela, sjunga och dansa.

Det verkliga haremet hade alltså ytterst lite att göra med västerlänningars vanföreställning om institutionen. Det osmanska haremet var inte en gigantisk privatbordell för sultanens sexorgier. Det kännetecknades inte av en lyxig tillvaro för yppiga odalisker som mumsade i sig turkisk konfekt dagarna i ända. Hur har då dessa missuppfattningar uppkommit?

Närmast kan de spåras till den romantiska orientalismen på 1800-talet, till konstnärer som Jean Auguste Dominique Ingres, med voyeuristiska målningar som Turkiskt bad (1859–1863). Men den verkliga ryktesspridningen, som orientalisterna vilade sig mot, kan dateras till 1600-talet. Den mest bisarra perioden i den osmanska haremshistorien inföll under sultan İbrahims regeringstid (1640–1648). Under andra hälften av regeringstiden blev han ökänd för utsvävande orgier och slösade bort stora penningsummor på ett övererotiskt liv som blev beryktat långt utanför Osmanska rikets gränser. Eftersom folk på 1600-talet var lika förtjusta i sexskvaller som idag blev İbrahims korta epok symbolisk för haremet. Alltså kom den mest otypiska perioden i haremets historia att utgöra mönster för hur västerlänningar allt sedan dess har uppfattat ett typiskt österländskt sultanharem.

För övrigt är harem ett substantiv som i sig bara syftar på något som är förbjudet och heligt – i det här fallet ett område som är förbjudet att vistas i för oinvigda. När termen vanligen har brukats inom islams värld har den avsett den del av bostaden där kvinnorna vistas och till vilken endast husets herre och vissa släktingar har tillträde.