Massakern på Helgeandsholmen

Möjligen föranlett av det idag så fredliga åsiktsutbytet mellan våra politiker under Almedalsveckan, och möjligen på grund av genuint intresse för svensk senmedeltid, finner jag idag en fråga om en massaker på platsen för Riksdagshuset. Stämmer det att en av våra kungar har låtit slakta protesterande bönder just där?

Javisst. Året var 1463. Orsaken var det i svensk historia ständigt återkommande missnöjet över statliga skattehöjningar. Den här gången påbjöds skatten, en så kallad skeppsgärd, av Kristian I. Detta resulterade i förutsägbara vredesutbrott, särskilt i Uppland. Ärkebiskop Jöns Bengtsson, kungens ställföreträdare (Kristian själv befann sig vid tillfället i Finland för att driva in skatt även där), sökte medla mellan parterna, men han saknade militära maktmedel när ett stort bondeuppbåd bildligt talat ställde honom mot väggen vid Stockholms slott. Till slut tvingades Jöns lova att bönderna skulle undslippa den senaste kungliga pålagan. Han påtog sig själv det fulla ansvaret för detta, varefter bönderna nöjda återvände hem.

När kung Kristian fick bud om det inträffade tycks han inte ha blivit alltför upprörd. Detta gav honom nämligen ett utmärkt tillfälle att anklaga den besvärlige och maktfullkomlige ärkebiskopen (som redan hade gjort uppror mot, och avsatt, en tidigare svensk kung) för att ha överträtt sina befogenheter. Kanske hade Jöns Bengtsson rentav agerat tillsammans med bönderna för att framkalla ett uppror? I vilket fall som helst handlade kungen snabbt. Han seglade med flottan från Åbo till Stockholm, anlände den 10 augusti och konfronterade ärkebiskopen under ett stormigt riksrådsmöte. Efter fyra dagars gräl lät kungen, med rådets goda vilja, fängsla Jöns Bengtsson. Som ny hövitsman på Stockholms slott insattes den kunglige favoriten Ture Turesson (Bielke).

Nu reste sig bönderna än en gång. Antingen var de upprörda över behandlingen av ärkebiskopen eller, vilket är mer troligt, ursinniga över att de trots allt måste betala skeppsgärden. På natten mellan den 19 och 20 augusti ockuperade bondehären Norrmalm och fortsatte till Helgeandsholmen. Kristian, som befann sig på Almare-Stäket en bit utanför staden för att säkra detta ärkebiskopliga fäste för kronans räkning, var ännu ovetande om faran. Men när bönderna sökte gå över från Helgeandsholmen till Stadsholmen ringde väktarna i kyrkklockorna och Stockholms borgerskap väcktes. Ett ilbud gick till Almare-Stäket, och snart var Kristians knektar på marsch.

Kristian nådde fram till Stockholm den 20 augusti och beordrade anfall nästa dag. Helgeandsholmen, där Riksdagshuset och Medeltidsmuseet ligger idag, utgjorde öppen terräng med minimala flyktmöjligheter. Vadstenadiariets skrivare anger att striden varade till klockan 4 eller 5 på eftermiddagen. Enligt en beräkning dödades fler än 60 bönder innan motståndet var krossat. I Sturekrönikan utnämns Ture Turesson till ”allmogens slaktare”. Enligt samma källa flydde ett antal bönder in i helgeandshusets kyrka och bad om nåd, men kungens män högg ihjäl dem. Om vi skall tro den kungafientliga propagandaskriften ”Danske Kong Christierns Handel” tillfångatogs 21 bondeledare, varav nio avrättades.

De bönder som överlevde hade kuvats. Vidare protester var det inte tal om. Alla lovade att betala den utkrävda skatten.

Massakern på Helgeandsholmen är en av de minst kända uppgörelserna mellan opposition och kungamakt i Sveriges historia. I princip alla har hört talas om det blodbad på Stortorget som Kristian I:s sonson Kristian II ställde till med 1520, men farfaderns bondeslakt en kort promenad därifrån ingår inte i allmänbildningen.