Bronsåldersteknik

Eftersom en av ledstjärnorna i denna blogg är att hålla så vid bredd på ämnena som möjligt störtar vi idag långt tillbaka genom millennierna och tar upp ett ämne som jag definitivt inte har behandlat tidigare: hävstångsprincipens ålder. Att principen som sådan torde ha varit känd ända sedan människan lärde sig tänka och hantera redskap är en sak, men hur länge har vi i Sverige bevisligen omsatt den i större tekniska konstruktioner? Kände våra äldsta bönder till den, och använde de den i jobbet?

Jag vågar inte uttala mig om stenåldern, men för bronsålderns del står vi på någorlunda säker grund. På epokens hällristningar finns nämligen avbildningar av en vagn som misstänkt påminner om gamla stenvagnar, vilka länge användes i det gamla bondesamhället för att forsla bort stenbumlingar från åkrarna. Vagnarna konstruerades med dubbel hävstång: när man lastade på sten var oxarna inte kopplade till vagnen, och dragstången vilade mot marken så att vagnstocken låg lågt, kanske rentav på marken. Detta gjorde det lätt att få upp (rulla eller knuffa) stenarna på vagnen. I nästa skede höjde man dragstången i ok-änden och spände för oxarna. Därmed höjdes vagnstocken per automatik och de ombordlastade stenarna kunde forslas bort med minimal ansträngning för människan.

Bronsåldersmänniskornas uppfinning (den kan i och för sig vara ännu äldre) nyttjades av bönder i stenrika nejder i tusentals år. Inte förrän traktorn slog igenom på 1900-talet pensionerades de sista stenvagnarna. De finns fortfarande kvar som kuriosa här och var på landets museer (jag har själv sett en på lantbruksmuseet i skånska Hammenhög).

Den som vill veta mer om stenvagnar och bronsålderns i hällristningar dokumenterade teknik rekommenderas att botanisera vidare i Lars Erik Nilssons bok Hjul på hällar (Sävedalen, Warne förlag, 2005).