Dvärgar och pygméer

I ett tidigare blogginlägg berättade jag om hovnarrar och hovdvärgar, det vill säga dvärgväxta personer som förekom vid våra renässanshov. (Inom underhållningsbranschen har deras historia en säregen fortsättning i historien om freak shows.) Men hur är det med vår föreställning om dvärgfolk i mer vidsträckt bemärkelse? Trodde man exempelvis på hobbitar och dvärgar à la Tolkien i det förflutna? Visste man att det fanns pygméer i Afrika?

Javisst. Ordet pygmé stammar från antikens Grekland (pygmaios betyder ungefär ”stor som en knytnäve”). Dvärgfolket dyker upp redan på 700-talet f.Kr. hos Homeros, som i Iliadens tredje sång nämner strider mellan pygméer och tranor vid oceanens kust. Omkring 400 f.Kr. berättade Ktesias och Megasthenes historier om dvärgfolk. Varelsernas hemvist förlades till Afrika, Asien och ”Scythia” (ungefär dagens Ryssland). Liknande föreställningar har funnits hos människor över hela jordklotet, från Kina till indianernas Amerika. Enligt finsk folktro levde ett dvärgfolk i Lintukoto, långt i söder, där de livnärde sig på flyttfåglarnas ägg och – alldeles som hos Homeros – stred mot tranor.

En vanlig uppfattning i det medeltida Europa, åtminstone på universiteten, var att dvärgarna var ofullkomnade människor. Nicole Oresme i Paris (senare biskop av Lisieux, d. 1382) förklarade i boken De causis mirabilium (”Om förunderligheternas orsaker”), att deras fysiska handikapp var följden av hårt klimat eller spermadefekter. Till slut skulle defekterna sannolikt försvinna, varvid dvärgfolken skulle bli människor.

Inom mytologi och religion har dvärgar ofta utgjort ett i förhållande till människorna väsensskilt släkte. Inte sällan har man trott att de levt i underjorden, att de varit farliga, allmänt illasinnade men i besittning av rikedomar och specifika kunskaper. I eddadikterna Alvíssmál och Hávamál betonas deras stora bildning, till exempel kännedomen om runor och trolldom. I forntidens Norden hävdade man att de hade smitt flera av asagudarnas klenoder, som Tors hammare Mjölner och Odens spjut Gungner. Folktrons ”bergakungar”, som rövade bort flickor och pojkar till sina bergasalar, antogs ofta vara ledare för dvärgfolk.

En senare typ av fiktiva dvärgar, som kan spåras till medeltiden, är de som ännu dyker upp i folkvisor och sagor, till exempel den tyska variant av Snövitsagan som nedtecknades av bröderna Grimm. Kopplingen mellan dessa dvärgar, som stammar från kontinental folktro, och de gamla nordiska dvärgarna är högst osäker. För vårt vidkommande rör det sig om en kulturimport. Däremot löper det en röd tråd från uppfattningen om de fornnordiska dvärgfolken till J.R.R. Tolkiens dvärgfolk. Tolkien lyfte till och med in dvärganamn ur Äldre Eddan i sitt ringepos, som Gandalf (dvärg i Eddan, trollkarl hos Tolkien), Durin och Dvalin.