Vad vet vi om drottning Sofia?

Till de mindre utforskade delarna av vår historia hör drottningarna och deras inflytande. Inte sällan är de politiskt verksamma kvinnorna lika väldokumenterade som de politiskt verksamma männen, men de har sällan gjorts till föremål för djupgående forskning. Jag har tidigare i denna blogg dragit upp detta med avseende på glömda drottningar under senmedeltid och renässans. Nu söker vi oss längre tillbaka i tiden.

I Erikskrönikan möter vi drottning Sofia, som var gift med Birger jarls son Valdemar, svensk kung mellan 1250 och 1275. Sofia framställs som en visserligen vacker men tämligen osympatisk, eller åtminstone irriterande, gestalt som fördjupade konflikten mellan Valdemar och dennes bröder Magnus Ladulås och Erik. Hon skall ha kallat Magnus ”ketlaböther” (kittelflickare) och Erik ”alz enkte” (allsintet). Men vad vet vi mer om henne? Vad gjorde hon sedan Valdemar störtats efter slaget vid Hova 1275? Återvände hon till Danmark?

Sofia var dotter till den danske kungen Erik Plogpenning, som mördades på tillskyndan av sin bror Abel år 1250. Det faktum att hon var en rik arvtagerska var ett av huvudskälen till att Birger jarl såg till att hon giftes bort med den egne sonen Valdemar. Ett annat skäl var storpolitik. Kung Kristoffer I (som nu efterträtt Abel) ville ha svenskt stöd i fejden mot ärkebiskop Jakob Erlandsen i Lund. Någon gång mellan 1254 och 1258 beslöts om äktenskap, och paret gifte sig 1260, sedan påven gett tillåtelse (vilket var juridiskt nödvändigt eftersom Valdemar och Sofia var sysslingar). Enligt Erikskrönikan firades bröllopet i Ymninge, vilket möjligen skall tolkas som Öninge i Ödeshögs socken. Krönikan ger vid handen att det var en ridderlig tillställning med tornering och dans, men denna uppgift får tas med en rejäl nypa salt. Erikskrönikan skrevs långt senare och är full av riddarromantiska överdrifter.

Under de första åren efter bröllopet ägde en segsliten tvist rum angående Sofias arv. Den danska riksstyrelsen under Kristoffers änka Margareta vägrade i det längsta att betala ut allt. Sofia fick endast guld, silver samt intäkter från Malmö och Trelleborg. Först 1263 fick hon resten – stora jordegendomar – men de kunde i praktiken endast avnjutas om man befann sig i Danmark. Sofias ställning i Sverige försämrades av att Birger jarl år 1261 gifte sig med Mechtild, den danske kungen Abels änka. Abel hade ju låtit mörda Sofias far Erik, varför svärmor och svärdotter knappast lär ha funnit umgänget trevligt.

Erikskrönikans aningen negativt laddade skildring av Sofia hänför sig framför allt till åren mellan Birger jarls död 1266 och inbördeskriget mellan Valdemar och Magnus 1275. Förutom detta vet vi att hon agerade som brevutfärdande drottning och alltså var politiskt aktiv. På två kungliga brev (från 1269 och 1270) finns fortfarande hennes sigill bevarade. Enligt Erikskrönikan fick hon omkring 1271 äktenskapliga bekymmer eftersom hennes make var otrogen med hennes egen syster Jutta, som hade flytt till Sverige från ett danskt kloster. Detta ledde enligt vissa källor till en skandal som tvingade Valdemar till en längre botgöringsresa på kontinenten.

Trots otrohetsaffären stod Sofia till en början lojalt på Valdemars sida efter nederlaget vid Hova 1275. Under de år som följde sökte Valdemar återvinna kronan genom en allians med den danske kungen Erik Klipping. Sofia hjälpte honom. Deras dotter Ingeborg bortgiftes med Gerhard II av Holstein, säkerligen för att skapa en allians. Både Valdemar och Sofia lovade 1277 markgrevarna av Brandenburg att de skulle få Gotland om de hjälpte Valdemar att återfå den svenska tronen.

År 1278 avsade sig Valdemar slutgiltigt kronan och fick i gengäld disponera kungliga rättigheter i Götaland. Båda makarna flyttade tillbaka till Sverige, och från och med nu möter vi ofta Sofia i de bevarade dokumenten. Först framträder hon som sigillerande part vid sin makes sida, men efter augusti 1280 framträder hon ensam. Orsaken är känd: separation (men inte formell skilsmässa). Valdemar tröttnade på livet i Sverige och bosatte sig hösten 1280 i Danmark, sedan han sålt svenska gods, men Sofia valde att bli kvar i Sverige.

Ingenting tyder på att hon var overksam under de år som följde. Tvärtom: nu var Sofia en självständigt agerande änkedrottning. Formellt kallade hon sig regina quondam (”f.d. drottning”) och senior regina (”äldre drottning”), och vi känner till namnen på två av hennes hovjungfrur, Margareta Ragnildsdotter och Ingrid. Bland annat donerade hon laxfiskerättigheter till dominikansystrarna i Skänninge. Hon avled 1286, vilket anges både i Gamla Själlandskrönikan och i en svensk annal.

Vi känner till sex av Sofias och Valdemars barn: Ingeborg (d. före 1293, gift med Gerhard II av Holstein), Katarina (d. troligen 1283), Rikissa (gift med Przemyslaw av Kalisz), Marina (gift med greve Rudolf av Diepholz), Margareta (som blev nunna) och Erik (d. 1330, som blev riksråd).