Första världskriget i Östafrika

Till de viktiga aspekter av första världskrigets blodiga historia som vi har haft lättast att glömma hör det faktum att det verkligen rörde sig om ett världskrig. Omfattande fälttåg ägde rum i Palestina, Irak och Kaukasus. Britter och tyskar möttes i sjöslag i Sydatlanten. Japanerna invaderade Tysklands koloni i Kina. Till och med Siam deltog i kriget.

Vad få vet är att en av de utomeuropeiska krigsscenerna bestod ännu längre än de europeiska. Orsaken hette Paul von Lettow-Vorbeck (1870–1964), överste för de tyska skyddstrupperna (Schutztruppe) i Östafrika, där Tyskland kontrollerade en koloni som motsvarade fastlandsdelen av dagens Tanzania. Lettow-Vorbeck hade egentligen ett hopplöst uppdrag, eftersom han var omringad av belgiska, brittiska och portugisiska arméer som alla var hans fiender. Han hade ingen chans att vinna ett krig, men det uppfattade han inte heller som sin uppgift. Istället sökte han dra ut på kriget så länge som möjligt i akt och mening att binda stora fientliga truppstyrkor till Östafrika, vilket rimligen borde göra livet lite lättare för de tyska trupperna hemma i Europa.

De andra tyska kolonierna gick raskt förlorade, men Lettow-Vorbecks försiktiga och effektiva taktik gjorde att de allierade fick stora problem när de sökte erövra Tyska Östafrika. Ett av skälen till tyskarnas framgångar var att Lettow-Vorbeck lade stor vikt vid afrikanernas egna kunskaper och traditioner. Hans afrikanska krigare, som inte hade några problem med klimat och terräng, var ofta överlägsna fiendens ditkommenderade soldater från Europa och Asien. Genom att själv anfalla de brittiska ställningarna i Uganda och Kenya bromsade Lettow-Vorbeck dessutom de inledande allierade offensiverna vid kusten, samtidigt som han erövrade stora mängder ammunition. När fienden väl fått sina arméer på plats bytte Lettow-Vorbeck taktik och beredde sig på gerillakrig i landskap som hans soldater kunde på sina fem fingrar.

Allra tydligast framgick den tyska taktikens fördelar år 1916, när britter, belgare och portugiser med gemensamma ansträngningar invaderade Tyska Östafrika på fyra fronter. Trots den stora övermakten lyckades de inte segra. Lettow-Vorbeck drog sig tillbaka mot söder, saboterade järnvägar och broar och behöll sin huvudstyrka intakt, samtidigt som britterna och deras indiska kolonialtrupper led stora manskapsförluster på grund av alla febersjukdomar (som tyskarnas afrikaner var immuna mot).

Och så fortsatte det. Lettow-Vorbeck och hans soldater rörde sig över stora avstånd, band upp väldiga fientliga styrkor och lurade dem ideligen. De lyckades ständigt komma över ny ammunition och förblev obesegrade. Kriget hade kunnat fortsätta länge om det inte varit för att nyheten om vapenstilleståndet i Europa slutligen anlänt till Lettow-Vorbeck i november 1918. Först i detta läge gav han upp den fortsatta kampen och instruerade sin armé att lägga ned vapnen.

Efter första världskriget återvände Lettow-Vorbeck till Tyskland, där hans militära karriär slutade i samband med att han blev inblandad i en misslyckad militärkupp, ”Kapp-kuppen”. Han måste lämna armén 1920. Under de år som följde blev han god vän med sina gamla fiender från tiden i Östafrika, särskilt den brittiske generalen Smuts, men han förhöll sig överlag kallsinnig till nazismen och vägrade att acceptera de utnämningar Hitler ville ge honom. För övrigt var Lettow-Vorbeck för gammal för att kunna delta i andra världskriget, som slukade hans två söners liv och ledde till att hans hus bombades sönder.

Paul von Lettow-Vorbeck förblev sina reaktionära, koloniala ideal trogna in i det sista; han hade inget till övers för självständiga afrikanska stater och hade helst sett att kolonialmakterna fått behålla makten. Efter ett långt liv avled han i Hamburg 1964.