Likskändningar av statschefer

Att de sista härskarna av kungliga och kejserliga dynastier inte sällan har vederfarits en usel behandling av sina efterträdare och deras skribenter är ingen hemlighet. Kristian II förvandlades till Kristian Tyrann. Rikard III av England blev en puckelryggig demon i människohamn. De sista kinesiska kejsarna av sina respektive dynastier råkade lika illa ut. Många nya härskare har alltså önskat legitimera sitt maktinnehav genom att förnedra döda motståndare.

Men hur vanligt var det att de döda motståndarna även förnedrades kroppsligen? Förekom det att man skändade liken och lät sin vrede gå ut över döda kroppar?

Jovisst hände detta. Allt berodde på vilken relation man stått i till den förra regimen. Om kungahuset dog ut eftersom det saknades legitima arvtagare, eller eftersom man tvingats acceptera en ny dynasti på grund av formella fredsavtal (som när Adolf Fredrik blev kung av Sverige) kunde de döda kungarna och drottningarna vila lugnt i sina gravar. Men om omständigheterna inte var fredliga inträffade ofta motsatsen.

Paradexemplet är franska revolutionen. Franska kungagravar (samt engelska, eftersom Henrik II och Rikard Lejonhjärta vilade i Frankrike) var lovliga byten för vandaliserande revolutionärer, varför det idag är påfallande ont om sarkofager med riktiga kungliga lik i Frankrike. I Saint-Denisbasilikan utanför Paris, där flertalet franska kungar vilar/vilade, fick man till och med göra om sarkofagerna efter revolutionens stormvindar, varvid diverse fadäser gjordes (som när en skulptur av en drottning försågs med marmorklänning i enlighet med empirens modeideal).

Ett känt svenskt exempel är skändningen av Sten Sture den yngres lik år 1520. Efter att ha avrättat en stor del av den svenska oppositionen i Stockholms blodbad lät Kristian II gräva upp den döde riksföreståndaren och bränna liket offentligt. Som engelskt exempel kan nämnas Oliver Cromwells makabra öde. När lordprotektorn avled blev han balsamerad och fick en högtidlig statsbegravning, men 1661, när den stuartska monarkin återinförts, plockades liket fram och hängdes upp på Tyburns avrättningsplats. Senare kapades huvudet och sattes på en påle högst upp på Westminster Hall, där det skall ha blivit sittande i decennier. Kroppen grävdes ned på galgbacken.

Om vi vänder blicken mot Östeuropa finner vi en annan historisk kändis, vojvoden Vlad III av Valakiet, även känd som Vlad Ţepeş och Vlad Dracula, som dog i strid mot de osmanska turkarna år 1476. Segerherrarna högg genast huvudet av kroppen och sände det till Konstantinopel. De tycks ha gjort sig av med resten, varför den beryktade vojvoden saknar grav. Enligt traditionen vilar han visserligen i det medeltida klostret Snagov, men det är föga mer än en skröna. Området är utgrävt och har ingen tillstymmelse till Vlad-grav. (De som hävdar att bristen på grav tyder på att Vlad blev vampyr efter sin död, och sådana finns faktiskt, kan lätt bemötas med argumentet att huvudet höggs av, något som enligt all vampyrfolklore är ett effektivt medel för att döda dylika varelser.)