Versailles som turistattraktion

Idag upplever vi Europas gamla kunga- och fursteslott som självskrivna turistsevärdheter. Att inte kunna gå på en guidad rundtur i ett kungligt palats upplevs nästan som en rest av l’ancien régime och ett argument för republik. Och lika fast övertygade som vi är om vår rätt att själva beskåda prakten i nutiden är vi i regel övertygade om att detta var totalt förbjudet i historisk tid. Då, tror de flesta av oss, var slotten avskärmade och stängda världar, förbehållna den högsta eliten i samhället.

Är detta verkligen korrekt uppfattat? Byggdes Versailles, Schönbrunn, Blenheim Palace med flera pampiga slottsanläggningar som exklusiva palats för kungligheterna och deras gäster? Eller var de redan från början turistmagneter?

Svaret är att de stora barockpalatsen framför allt skulle manifestera kungarnas makt och upphöjdhet. De utgjorde en förstoring av byggherrens majestät och var integrerade delar av statens ansikte utåt. Om folk inte hade kunnat se och beundra palatsen hade de förfelat sin verkan. Det var inte alltså inte bara möjligt att se palatsen. Avsikten var att man skulle se dem. Vissa monarker gick så långt att de aktivt uppmanade undersåtarna att ströva runt i slottsparkerna och hisna över nationalmonumentet.

Detta gällde i synnerhet den störste byggherren av dem alla, den franske kungen Ludvig XIV, som lät forma hela det väldiga hovet till en offentlig teater kring honom själv i hans roll som solkungen, Le Roi Soleil (såsom han ofta uppträdde på maskerader). De kungaförhärligande målningar som smyckade innertaket i Versailles spegelsal var avsedda att betraktas och beundras av många, inte bara av Ludvig med familj och vänner. Ludvig skrev själv en guidebok för besökare, Manière de Montrer les Jardins de Versailles, i vilken han berättar för 1600-talets och det tidiga 1700-talets turister hur anläggningen bäst bör besökas, i vilken ordning man bör bese trädgårdarna och byggnaderna, med mera.

Föga förvånande blev Versailles redan under Ludvig XIV:s egen epok Frankrikes största sevärdhet. Hit flockades massor av diplomater, turister och äventyrare, vilket fick konsekvenser som är lätta att räkna ut (och känna igen) för en nutidsmänniska. Mängden av ambitiösa lycksökare som ideligen gick i vägen för varandra resulterade i gräl, slagsmål och dueller (trots att de senare var formellt förbjudna). Bristen på toaletter ledde till att folk uträttade sina naturbehov lite överallt, med lätt insedda följdverkningar.

Alltså: det stank om Versailles, och det blev lätt smutsigt. Men det var inte avspärrad mark.