Vad betyder ”korsarer”?

Tidigare i denna blogg har jag berättat om de nordafrikanska sjörövare som gjorde Medelhavet och Atlanten osäkra mellan 1500-talet och 1800-talet. I litteraturen kallas de ofta ”korsarer”. Varför? Ordet kan ju knappast syfta på ”kors”, eftersom sjörövarna var, eller påstod sig vara, muslimer.

Helt korrekt. Termen ”korsarer” stammar inte från latinets crux (”kors”) utan från det medeltidslatinska substantivet cursarius. Det kommer i sin tur av ordet cursus, som betyder ”lopp” och ”färd”. När vi först möter ordet cursarius i källorna är det en värdeneutral term som syftar på sjöfarare i allmänhet, personer som far omkring på havet. Men under renässansen hade betydelsen fokuserats på en specifik typ av sjöfarare: en pirat.

På italienska, som var de mediterrana handelsmännens lingua franca på 1400- och 1500-talen, blev ordet corsaro liktydigt med ordet sjörövare. I detta fanns dock inget religiöst eller etniskt element: en korsar kunde egentligen vara vem som helst som överföll fredliga handelsfartyg till havs eller gav sig på fiskar- och bondebefolkning vid kusten. Men eftersom regimerna i muslimska städer som Alger, Tripoli och Tunis öppet sponsrade sjörövarna i Medelhavet och erbjöd dem att etablera sig i sina hamnar kom termen snart att syfta på just de muslimska piraterna i regionen. Väl att märka fanns det gott om kristna renegater, överlöpare, som frivilligt valde att bli sjörövare i Nordafrika och därför antog muslimsk identitet.

Korsarernas huvudsyfte med att kapa skepp och attackera kusterna var inte att röva bort rikedomar utan att röva bort folk. Deras fångar hölls som slavar i nordafrikanska städer tills lösesummor anlände från hemlandet. Både kristna myndigheter och specialiserade kristna munkordnar organiserade insamlingar och sände beskickningar till Nordafrika för att friköpa sina olyckliga landsmän. Författaren till Don Quijote, Miguel de Cervantes, var själv fånge i några år och har skildrat slavtillvaronoch flyktförsöken i sin berömda roman.