Helgonen efter reformationen

Vad hände med helgonen i Sverige efter det att protestantismen segrat? Fortsatte man att hylla dem, vörda dem och minnas dem, eller uppfattades de som samhällsfarliga element som borde glömmas och förbjudas?

Svaret är att det varierade betydligt beroende på vilket helgon det rörde sig om och vilket skikt av befolkningen som är av intresse. De lutherska myndigheterna sökte i ett tidigt skede utrota all helgonkult. Redan 1544 förbjöds pilgrimsfärder, och i kyrkoordningen från 1561 påbjöds prästerna att utrota böndernas vördnad för helgonen. Vanligt folk fortsatte emellertid länge att minnas sina helgon, och i vissa fall var det hopplöst svårt för myndigheterna att förbjuda katolska sedvanor, såsom vallfart och offergåvor. Paradexemplet är kulten av Sankt Olof på Österlen, som blomstrade ännu på 1700-talet (omvittnad av Carl von Linné), trots att myndigheterna resolut (men förgäves) motarbetade den.

I fall som bedömdes särskilt allvarliga gick stat och kyrka till kraftigt angrepp mot helgonen. Ett exempel på kulturvandalism av religionspolitiska skäl är attacken mot Sankta Elin av Skövde, Västsveriges populäraste helgon. Enligt Johannes Messenius, som skrev några decennier senare, skall attacken ha skett år 1596, när ärkebiskop Abraham Angermannus anlände till Skövde och lät gräva ned relikerna där ingen kunde finna dem (huruvida ärkebiskopen var skyldig eller oskyldig till förstörelsen är ännu föremål för lärda tvister). Följden av jakten på Elins reliker är att vi idag bara har två lekamliga rester av helgonet i behåll, dels en benflisa i Götene kyrka och dels en benskärva från Mölltorps kyrka, som förvaras på Västergötlands museum i Skara.

De verkligt stora helgonen, Heliga Birgitta och Erik den helige, varken kunde man eller ville man utrota ur minnet. De hade närmast status som nationella kändisar och ingick i det storsvenska kulturarvet. Väl att märka var det förbjudet att uttryckligen vörda dem som helgon, men de drogs ofta upp som exempel i historiskt laddade diskussioner. Birgitta var lika kontroversiell under tidigmodern tid som hon varit under senmedeltiden, medan Sankt Erik i egenskap av svensk kung som (enligt den opålitliga helgonlegenden) hade segrat i krig i österled var synnerligen minnesvärd, sett ur statsmaktens perspektiv.