Var började upproret mot ”tyrannen”?

I traditionell svensk historieskrivning brukar upproret mot Kristian II (”Kristian Tyrann”) förknippas med Dalarna. Det var hit Gustav Vasa begav sig. Det var här han talade till dalkarlarna, misslyckades att övertala dem i Mora men till slut fick opinionen på sin sida. Dalarnas kulturlandskap dignar under Vasaminnen, en del äkta och en del baserat på skrönor. Men var dalkarlarna verkligen först ut? I Småland hävdas att upproret började antingen i Jönköpingstrakten eller i Kalmartrakten.

Sanningen är att det rörde sig om flera resningar, vilka inte var koordinerade med varandra. Både dalkarlar och smålänningar kan ta åt sig äran av att ha varit tidigt ute, och det är tveksamt om de kände till varandras aktioner. Det var inte en nationell resning för att bli av med utländskt förtryck. Missnöjet hade många orsaker, men det var framför allt de befarade förändringarna på det lokala planet som gjorde att bönderna lämnade sina gårdar och tog till vapen.

Det första upproret, som hade sitt centrum i västsmåländska Finnveden och leddes av medlemmar av frälsesläkten Ribbing, misslyckades fullständigt. Regimen krossade motståndet i blod. När Kristian II i januari 1521 besökte Nydala kloster lät han dränka abboten och flera munkar i sjön Rusken, eftersom de misstänktes för att ha deltagit. Det var i samband med detta som en munk gav Kristian tillnamnet ”tyrann” i klostrets minnesbok.

Men då hade redan andra smålänningar rest sig i östra delen av landskapet, i bygderna kring nuv. Kalmar, Nybro och Emmaboda. Vid jultiden 1520 dödades en kunglig budbärare i trakten av Högsby, och i början av 1521 miste regimen kontrollen över hela landsbygden. Förråd plundrades, skattemedel rövades bort och allmoge från Madesjö, Algutsboda med flera socknar bemötte med framgång den danske fogden Søren Norby i Kalmar. Upproret tycks ha spritt sig både mot väster och mot norr, i riktning mot Växjö, Handbörds härad och Stranda härad. Skälet till smålänningarnas vrede var inte Stockholms blodbad, som de (liksom dalkarlarna) inte tycks ha varit det minsta upprörda över. Orsaken till upproret är istället att söka i Kristian II:s nya skatter, möjligen också hans orealistiska förbud mot allmogen att bära vapen. Till saken hör att allmogen i Kalmartrakten i praktiken hade varit skattebefriade under det senaste decenniet, som tack för att de hjälpte Sten Sture den yngre i kriget mot Kristian.

I början av mars 1521 hade Kalmar län och Njudung slagit sig fria från unionskungens styre.

Upproret i Dalarna började vid Siljan, men inte lika tidigt som i Småland. Av allt att döma organiserades resningen på allvar i mars. Den första större framgången för de upproriska var drabbningen vid Brunnbäcks färja över Dalälven omkring den 1 april, varefter det inte dröjde länge förrän både Dalarna och Värmland var fria från kungliga trupper.

Därefter hände allt mycket fort, och några månader senare återstod endast de starka fästningarna Stockholm, Kalmar, Älvsborg och de finska slotten att erövra. De var desto besvärligare att ta, varför kriget drog ut på tiden till sommaren 1523.