Hur gammal är strandrätten?

Sjötomter, strandrätter och fiskerätter har i många svenska lokalsamhällen varit föremål för ihärdiga tvister och spätt på grannosämjan mer än mycket annat. Man har sökt spåra sina respektive rättigheter så långt tillbaka som möjligt för att bevisa sin rätt att ta del av vattnet. Men hur långt tillbaka kan man överhuvudtaget spåra detta fenomen? Till 1734 års lag? Till stormaktstidens regleringar? Eller ända tillbaka till landskapslagarnas samhälle?

Svaret är att det har funnits starka intressen för att reglera strandrätter så långt tillbaka i tiden som vi har skriftliga belägg för att man skrivit lagar i Sverige. De drivande krafterna var de familjer och kyrkor som hade intresse av fiske. Egentligen var det inte omsorgen om själva stranden som ursprungligen inspirerade dem till att söka utestänga grannarna utan de kostnader som var förknippade med de fiskerianordningar som fanns i vattnet. Sådana projekt, ”fiskeverken”, var kostsamma att anlägga och mödosamma att hålla i gott skick. Det gällde att skapa konstgjorda avspärrningar i vattnet för att leda eller tvinga in fisken i självfångande redskap. Här fanns allt från enkla husbehovskonstruktioner (ryssjor, mjärdar, etc.) till stora laxakar i form av bassänger med lodräta spjälor, ibland stöttade av sten. Landskapslagarnas nedtecknare menade att detta slit förtjänade belöning, och att det vore orättvist om utomstående skulle få profitera på någon annans arbetsinvestering. I Upplandslagen (1296) framstår rätten till vatten därför som en direkt parallell till rätten till jord: ”Åker skall råda för äng, ängsteg för skogsteg, skogsteg för strandteg och strandteg ut i vattnet. Vattnet skall skifta notvarpen.”