Rättsliga tvekamper?

Hur kan det komma sig att det förekom rättsliga tvekamper under medeltiden? I 1800-talslitteraturen om medeltiden är det inte ovanligt med gudsdom i form av tvekamp: de två tvistande låter Gud avgöra vem som har juridiskt rätt genom att utkämpa en rituell kamp, i vilken Gud skall skänka den rättmätige segern. Så sker i Ivanhoe och i Lohengrin, och det har tydligen ägt rum i verkligheten. Men försökte inte kungarna, prästerna och andra överhetspersoner stoppa något som alla måste ha insett var ett ovanligt orättvist sätt att skipa rättvisa? Var det ingen som anade att det inte var Guds vilja utan den starkes styrka som triumferade i tvekampen?

Jovisst. Och det förekom många försök att stoppa bruket. Inte sällan blev rättsliga tvekamper föremål för omfattande diskussioner, där argument vägdes mot argument. Problemet var att en lagstiftare som verkligen ville påverka samhället måste ta med folkets åsikter i beräkningen. Man kunde inte utan vidare köra över det allmänna rättsmedvetandet, och faktum är att dessa tvekamper länge åtnjöt utbrett stöd i folkliga kretsar.

Som exempel kan vi betrakta det langobardiska Italien, där 700-talets kungar utvecklade en imponerande juridisk aktivitet med mängder av tillägg till, och förbättringar av, den existerande lagen (Rotharis edikt från 643). Langobardkungarna var bestämda motståndare till rättsliga tvekamper och ville mer än gärna avskaffa eländet, men de var samtidigt realister som visste hur långt deras inflytande sträckte sig. Kung Liutprand (712–744) deklarerar uttryckligen i sin 118:e lag: ”Vi är osäkra på gudsdomar. Vi har hört att många på orättvist sätt förlorat sin sak i tvekamp, men på grund av vårt langobardiska folks sedvana kan vi inte förbjuda denna lag.”

Liutprand saknade alltså maktmedel till att agera upplyst despot, varför han till sin egen förgrämelse måste låta institutet bestå. Historien skulle dock ge honom rätt. Visserligen stannade paragrafen om rättslig tvekamp kvar i lagtexterna, men under 700-talets lopp blev tvekampsnotisen alltmer en juridisk kuriositet. Den langobardiske kungens undersåtar vande sig istället vid att processa med skrivna dokument, något som gjorde domstolarnas arbete mycket lättare än tidigare och de tvistandes liv i vissa fall betydligt längre.

PS. Eftersom jag har fått uppmaning att berätta var jag befinner mig på gästföreläsningar runt om i landet vill jag passa på att förkunna att jag dyker upp i Hunnebostrand i kväll. Lokal: Folkets hus. Tid: 18.30. Föreläsningen handlar om Bohusläns och sjöröveriets historia.