Zombies!

Hur uppstod tron på zombies, de levande döda som numera mest hemsöker skräckfilmer? Är det något som George A. Romero uppfann på 1960-talet? Eller har varelsen historiska rötter i folktron?

Svaret är att söka i både Västafrika och Amerika. Innan zombien migrerade till skräckfilmer (till exempel redan i 1932 års White Zombie, med Bela Lugosi) förekom varelsen i voodooreligionen (vodun), en produkt av mötet mellan västafrikanska religioner och det västindiska slavsamhällets sociala verklighet, i synnerhet på Hispaniola. Inom den folkliga kultur som förknippades med voodoo förekom en trollkarl, en så kallad bokor, som ansågs ha förmågan att fånga en människas själ och kontrollera hennes kropp. Sedan kunde personen, zombien, tvingas att göra vad som helst och utföra ett princip oändligt arbete.

Problemet är att den akademiska forskningen inte började intressera sig för zombies förrän i början av 1900-talet, sannolikt långt efter det att folktron utvecklades. Därför är det omöjligt att tidfästa zombien och zombieuppfattningens framväxt. Zombietron kan ha funnits redan på 1700-talet, men det är också möjligt att den utvecklades successivt under 1800-talets lopp.

När jag skrev min trilogi om slaveriets världshistoria fick jag anledning att spekulera – låt vara ganska fritt – om den historiska kontexten bakom tron på zombies. Själlösa varelser som arbetar gratis dag och natt och aldrig gör uppror måste ha varit en slavägares önskedröm, men bilden kan också tolkas som en mörk visualisering av det dagliga livet på slavarnas mardrömsplantage. Det kan alltså mycket väl röra sig om en berättelsetradition som formades av traumatiserade slavar, som ett sätt att med ordets makt, och med inspiration i västafrikanska myter, besvärja den egna vardagen. De berättade om ett elände som de inte kunde påverka. Så gör människan ofta: när vi inte förmår hantera den hårda verkligheten mildrar vi inte sällan dilemmat genom att berätta, genom att skapa historier. Slavarna på Hispaniola berättade om zombies.

Väl att märka inkluderade de även en bokor i berättelserna, en svart magiker vars potentiella makt var starkare än den de vita förfogade över. En förman kunde visserligen piska slavarna blodiga, men en bokor kunde beröva sina offer själen…