Historiskt smultronställe i Arvika

Som omväxling till de historiska utflykterna i krönikornas, riksdagsprotokollens och tänkeböckernas värld gör jag idag en liten parentes och skriver om ett historiskt intressant smultronställe som alltför få svenskar torde vara medvetna om.

För några dagar sedan besökte jag för första gången Rackstadmuseet i Arvika. Det invigdes 1993 och är ett stycke återupplivad svensk kulturhistoria. Vid förra sekelskiftet levde och arbetade här några av det dåtida Sveriges mest fascinerande och betydande konstnärer, med Christian Ericsson och Gustaf Fjæstad i centrum. Ingen har målat gnistrande snö och skvalpande vatten som Fjæstad. Få skulptörer lär ha förfärdigat så många och så väl sedda offentliga skulpturer och reliefer som Eriksson, trots att majoriteten av hans verks dagliga betraktare aldrig har hört hans namn nämnas. De verkade i en era av jugend och Arts & Crafts, av såväl nordisk naturdyrkan som inspiration från Paris, en tid som endast ligger några få generationer bort men som likväl känns mycket avlägsen när man betraktar de tavlor, möbler, skulpturer och vävda tapeter som förfärdigades av konstnärsgruppen vid sjön Racken.

Det som främst slår mig i mötet med den konst som finns till beskådande i Arvika är hur oförutsägbar historien är – hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är att ur ett givet nu-läge skåda framåt och avgöra vad som kommer att färga kommande generationers uppfattning av en epok. När vi idag tänker på tidiga 1900-talets svenska konst fokuserar vi (åtminstone de flesta av oss) spontant på nationella ikoner som Carl Larsson, Anders Zorn och Carl Milles. Trots att paret Fjæstad är allt annat än okänt i konsthistorikerkretsar (och dessutom är väl representerat på ett så tämligen lättbesökt museum som Thielska galleriet) tillhör varken de eller de andra Rackenkonstnärerna vad som kan definieras som kanon. Deras sekelskiftesversion av modernitet, romantik och natur – av det svenska – har valts bort ur det kollektiva historiska minnet. I vår generaliserande visualisering av det förflutna har vi inte plats med alltför mycket rekvisita. Alltså renodlar vi historien och dess artefakter till ett lättbegripligt förflutet.

I och för sig är detta ofrånkomligt. Människan tillrättalägger och förenklar alltid svunna tider. Men det finns skäl att stanna upp och reflektera. Vi blir rikare genom att ta till oss ett brett kulturellt scenario, med en mångfald av erfarenheter, än genom att blott låta oss nöja med de lätthanterliga brottstycken som serveras genom ett filter av en allmänbildning som konstruerats i efterhand. Och få historiska smultronställen torde vara bättre lämpade för en sådan reflexion än Rackenkonstnärernas miljö i Värmland.