Blod och järn

Historien är full av yttranden som kända män uppges ha fällt, trots att det inte kan bevisas att de någonsin tog orden i sina munnar. Ludvig XIV sade således inte ”Staten, det är jag”. Henrik IV sade (förmodligen) inte ”Paris kan väl vara värt en mässa”. Julius Caesar sade inte ”Et tu, Brute”. Hermann Göring sade inte ”När jag hör ordet kultur, osäkrar jag min revolver.” Humphrey Bogarts rollfigur i Casablanca sade inte ”Play it again, Sam”. Och så vidare. Men hur är det med Otto von Bismarck, den preussiske ”järnkanslern”. Är det OK att man faktiskt förknippar uttrycket ”blod och järn” med honom?

Ja, det är det. Bismarck yttrade orden i ett tal i budgetutskottet i den preussiska lantdagens representanthus den 30 september 1862. Uttalandet lyder i svensk översättning: ”Tidens stora frågor avgörs inte genom tal och majoritetsbeslut – det var misstaget 1848 och 1849 – utan genom blod och järn.”

Detta var Bismarcks allra första parlamentstal i egenskap av ministerpresident, i ett läge där striden om budgeten (närmare bestämt kostnaden för en stor arméreform) var intensiv. Många av åhörarna var skeptiskt inställda till Bismarcks planer, och de tog inte väl upp när de hörde den nyblivne ministerpresidenten tala. Talet, med dess nakna realpolitiska ton, chockerade liberalerna, även liberaler på högerkanten. Till och med medlemmar av det preussiska kungahuset var upprörda, i synnerhet drottningen. Bismarck lyckades dock, med nöd och näppe, behålla sitt ämbete efter ett långt samtal med kung Vilhelm I.

Det enda diskutabla med yttrandet är huruvida Bismarck sade ”blod och järn” (Blut und Eisen) eller ”järn och blod” (Eisen und Blut). Här går uppfattningarna isär.